För ungefär 60 miljoner år sedan var hästens föregångare ett litet skogslevande djur, inte mycket större än en vanlig huskatt. Den levde i Nordamerika, som då hade ett varmt och fuktigt klimat.

Det lilla djuret var byggt för att ta sig fram på mjuk, fuktig skogsmark. Och på frambenen satt fyra tår, medan bakbenen hade tre.

Djuret livnärde sig på löv. Dess tänder var relativt enkla, skapta för att tugga mjuka blad och tunna kvistar.

Med tiden kom klimatet att ändra sig. Det blev kallare och torrare. Och skogarna krymte. I deras ställe började stora grässlätter bre ut sig.

De här miljöförändringarna ställde det lilla djuret inför nya krav, men också nya möjligheter. De stora grässlätterna innebar att ett nytt livsrum skapats. Ett enda stort matförråd fanns plötsligt tillgängligt. Ett matförråd av saftigt gräs.

Men gräs är mycket mer svårtuggat än löv. I gräs finns kiselkristaller, mikroskopiskt grus helt enkelt. Och det sliter hårt på tänderna. Gräsdieten blev därför tuff att tillgodogöra sig för djuret.

Därför utvecklades tänderna. De dittills trubbiga tänderna blev större och fick benkammar. Och blev därmed bättre anpassade för att tugga och mala gräsföda.

De öppna grässlätterna innebar också nya faror från rovdjur. På de öppna ytorna blev djuret mer sårbart än i den täta skogen. Behovet att snabbt fly undan gjorde sig gällande. Att snabbt komma undan sina fiender blev en fördel och gjorde att benen blev allt längre.

Att också "resa sig upp", och enbart röra sig på tåspetsarna, ökade också på snabbheten. Resultatet blev ett snabbt djur med långa muskelösa ben.

Den här utvecklingen innebar också att sidotårna hamnade allt högre upp på benet och till slut förtvinade. Djuret kom att löpa enbart på den förlängda mellantån, där nageln förtjockades och förvandlades till en stötupptagande hov, mer lämpad för de hårda grässlätterna.

Det kan vara mycket farligt att gå och beta i högt gräs. Att upptäcka fienden i tid kan bli svårt.

Det gjorde att kraniet blev längre och ögonen kom att hamna allt högre upp på huvudet. Därmed kunde annalkande rovdjur lättare upptäckas, även när djuret betade. Den större och längre nosen gav samtidigt mer plats för de nu välutvecklade kindtänderna.

Allt det här tog naturligtvis tid och skedde i små, små steg. Det naturliga urvalet verkar alltid långsamt.

Inte alla djur lämnade heller skogen. Det fanns många olika arter och vissa stannade kvar i skogen och förblev skogsdjur. Andra, som lyckats erövra grässlätterna, tog sig över Beringsund och kom att utvecklas till sebror och åsnor.

Även det djur som kan kallas häst tog sig i omgångar över till den gamla världen och spred sig ut över Europas och Afrikas grässtepper.

Man beräknar att de sista hästarna i Amerika dog ut för ungefär 8000 år sedan.

Hästen var alltså inget okänt djur för indianerna. Men minnet av hästen hade säkert för länge sedan förbleknat när indianerna återigen fick se livs levande hästar igen, i och med att Spanjorernas erövring av den nya världen tog sin början.

Med människans hjälp blev hästen återigen ett vanligt förekommande djur i Amerika. Hästen hade återvänt till de marker som sett den födas och utvecklas.