För även när arkeologerna söker efter vår egen mänskliga historia blir ofta svaren mångtydiga och osäkra.

Och hundars historia är nog generellt sett än svårare att finna.

Och söker man dessutom efter just Sheltiens ursprung, på en så isolerad ö som Shetlandsöarna, blir de historiska svaren gärna otydliga.

Vad man tror sig veta är att Vikingar från framförallt Västnorge koloniserade Shetlandsöarna. Med sig tog de sina hästar, får, boskap och naturligtvis också sina hundar.

Troligen liknade deras hundtyp dagens Norska Buhund.

Shetlandsöarna erbjuder en tuff miljö, både för djur och människor.

I en sådan miljö gynnas härdiga djur. De tvingas oftast leva på en mager diet. Och då är det en fördel att vara liten i storlek. Shetlands-ponnyn känner nog de flesta till. Det är en liten härdig häst.

Minst lika härdig är Sheltien, och den är också reletivt liten till sin storlek. Men den är uthållig, vig och väl anpassad efter en karg utsatt miljö.

Men helt isolerad, som hundras, levde inte Sheltien på ön.

Hav både skiljer och förenar. Fiskare och sjömän från Island förde med sig sina hundar av spetstyp till Shetlandsöarna. Och Sheltien kom att påverkas.

Även den Grönländska Yakkin kom Sheltien i kontakt med.

Och när valfångares olika skeppshundar träffade Sheltien lämnade de också sina spår i generna hos Sheltien.

Alla de här möterna, genom historien, kom kollektivt att påverka Sheltiens utseende och allmänna genuppsättning.

Den relativa närheten till Skottland, och de vallhundar av collietyp som där användes, kom också att påverka Sheltiens utveckling.

Men i den karga miljön på Shetlandsöarna förde enbart de djur som klarade av de tuffa livsvillkoren sina gener vidare. Sheltien var på väg att bli en Sheltie, den hundras vi känner idag.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet började Sheltien uppmärksammas.

Under första världkriget tog många engelska sjömän med sig Sheltien hem som sällskapshund.

Man började även med avel, på ett mer medvetet sätt. Sheltien kom att korsas med de skottska vallhundarna av Collietyp.

Sheltien kom också ett tag att kallas för Shetlands Collie. Men då protesterade vanliga Collieägare. 1914 fick Sheltien den beteckning den bär idag, Shetland Sheepdog.

Den funktion som Sheltin hade på Shetlandsöarna var som vallare och gårdshund. Men Sheltin är ingen överdriven vallare. Den var en mångsysslare och höll också undan smådjur, kreatur och fåren från de små tegarna runt gårdarna.