Mickelina

Mickelina, en rävs historia

Vi var på besök i Jokkmokk för att hälsa på Helmers bror Henning och hans fru Margit.
Trevligt att träffa släkten, kolla in deras fina hus och deras lilla dotter på snart ett år,
som vi ju inte träffat, så det var mycket nytt.

Det var tidigt på sommaren och ett härligt väder, så vi var en hel del utomhus.

Träffade grannarna i närheten och så plötsligt kom en liten räv traskande.
Den verkade inte helt fullvuxen och definitivt orädd.
Jag stod blickstill för att inte skrämma den, som jag trodde vilda rävungen.
Helt betagen av den ljuvliga synen. Så kommer den emot mig och nosar
på mina fötter och jag hör några barn ropa: - Mickelina, kom nu!

Då började jag förstå att den var tam.
Henning, berättade att rävungen tagits ur ett gryt där mamman
och övriga ungar dödats.
Dom som nu hade hand om räven skulle snart låta avliva den då den ställde till
en del förtret för övriga grannar.
Något började röra sig i mitt sinne, men jag sa inget förrän Helmer nämnde att det var
ju bra synd att avliva en sån fin räv. Det hela slutade med att vi frågade om vi kunde
få köpa rävungen för att ta med den hem till oss.
Om dom tog betalt, minns jag inte, men rävungen fick åka med oss hem.

Tänk er 27 mil i en personbil med en rävunge som absolut INTE ville.
Vi försökte sitta med den i knät och låta den vara i fred i baksätet, i bakluckan,
men det mesta var ändå tjut, gnäll och till slut en obeskrivlig doft av rävskit.
Det blev att stanna och rensa ut det mesta som gick, men vi fick i alla fall då och då
stanna och hämta lite frisk luft för att inte storkna. Vad hade vi gett oss in i?

Men vi kom hem till slut och Mickelina verkade så lättad över att slippa bilåkandet
att hon accepterade att bo hos oss.
För det mesta befann hon sig utomhus, men kom så snart vi lockade på henne och
var mycket tillgiven. Hon verkade inte rädd utan följde oss hack i häl vart vi gick
– t o m in i lagårn där hon kunde sitta och titta lite förundrat på korna som
vi tog in för mjölkning.
Katter var hon tydligen van vid, så vår Ante brydde hon sig inte om alls och det
tyckte nog också katten var det bästa. De låtsades inte se varann helt enkelt.

Mickelina var lättlärd så snart det gällde mat. Ofta hade Helmer lagt något gott i
bröstfickan på sin blåblus att ge till Mickelina då hon kom.
Efter några gånger hoppade hon upp i hans knä och hämtade själv godsakerna
direkt ur fickan.
På den tiden hässjades höet, så det blev långa rader av hässjor.
Där under någon hässja brukade Mickelina sova på natten.
Hon gillade aldrig att sova inomhus då det tydligen var alltför varmt i hennes tycke.

Dessutom var det svårt att få henne rumsren – egentligen omöjligt – så den bästa
lösningen för alla parter, var att hon fick vara utomhus. Hon fick allt tätare päls ju
närmare hösten vi kom och i oktober hade hon fått en tjock, riktig rävsvans.
Hon var en stilig räv. Men…...

Hon började också göra allt längre utflykter. Ända till grannbyn fick vi höra,
men dom visste ju om vårt lite ovanliga husdjur, så hon fick vara i fred.
Kom inte längre hem på kvällarna heller och vi började nästan hoppas att hon
skulle gå över till ett fritt liv på riktigt.

Men så gick hon in i rävfällan hos grannen för att ta den döda hönan som satt inne
i fällan som bete. Grannen ringde oss och sa att han hade Mickelina inne i fällan.
Att det var vår räv förstod han, då hon kom direkt fram till honom och hälsade.

Mickelina hämtades alltså hem inte bara den gången utan en gång till från samma
fälla, och då kom det svåra beslutet.
Hon skulle ju aldrig kunna ”förvildas” till en räv som skulle klara vintern på egen tass.
Dessutom hade hon allt mer tagit avstånd från oss och måste känna vår vittring
innan hon kom fram och hälsade. I lite blåsigt väder gick det inte alls att komma nära.
Hon hade blivit mager och eländig då hon inte kunnat ta byte på naturlig

Detta var nu på senhösten och sista dagen låg Mickelina inne på vårt köksgolv.
Hon hade fått ett skrovmål och sov lugnt ett par timmar innan det var dags
för ”sista resan”.

Det jag lärde mig av Mickelina var att de vilda ska vara vilt, men hade heller inget
dåligt samvete, då alternativet för hennes del varit att inte ens få uppleva
sommaren till slut.