Rosmarin

Naturvetenskaparen Plinus d.ä. gav den namnet rosmarin för att den växer strandnära och skummet (ros) yr kring den. I de allra flesta böcker och artiklar om kryddor brukar man mena att namnet kommer från dess strandnära växtplats i kombination med dagg – alltså havets dagg. Personligen tycker jag att det blir till en nivå högre och betydligt mer poetiskt att kalla den för havets skum. Vi som både bor strandnära och är förtjusta i rosmarin är mer vana vid havsskum än dagg!
Bland de grekiska gudarna var den högt skattad - en krans av rosmarin hade högre värde än en av guld. Man har sedan urminnes tider ansett att den stärker minnet. Denna föreställning levde kvar i allmogemedicinen långt in på 1800-tal. Kanske inte så dumt då rosmarin, precis som rödvin, innehåller antioxidanter – vilket modern forskning kunnat visa att intag av dessa både förlänger livet och ökar livskvaliteten för oss människor.
I det antika Grekland kallades den libanotis vilket kommer från en sägen om en ung tempelpräst som blev mördad. Han hette Libanus och på platsen för dådet, växte det rosmarin som färgades av hans blod. Miraklet var ändå att rosmarin sedan dess har en rökelseliknande doft. Samma legend finns i vår kristna tradition och då Maria, Josef och dess förstfödde flydde till Egypten stannade de till vid ett vattendrag. Maria använde denna vilopaus till att tvätta sitt barns blöjor – till och med Jesus hade naturliga behov som baby – och det enda torksträck (eller kanske snarare träcktork) hon kunde finna var just en rosmarinbuske. Efter den dagen har rosmarinbusken doftat av Jesu ”svett” – det var nog mer poetiskt att kalla det svett än barnbajs! En liten, liten sanning finns dock i dessa två (och många fler) sägner – rosmarin har en doft som närmast minner om en svag kamferdoft. När du rör vid en rosmarinbuske så frigörs det monmetant en kraftig doft. Denna sägen har producerat många ”sanningar” under årens lopp och det påstås med emfas att en rosmarinbuske aldrig kan bli äldre än 33 år, vilket är den allmänna uppfattningen om Jesu ålder när han dog på korset och att ingen rosmarinbuske kan växa sig högre än Jesus var. Han måste varit en högväxt figur i den tidens samhälle då det inte är ovanligt att rosmarinbuskar når över två meters höjd. Å andra sidan var han ju precis som sin far snickare och det måste varit gott att kunna sätta upp takstolarna utan hjälp av stege.

Redan på medeltiden använde vi den som krydda till fläsk och lammköttsrätter. I medelhavsområdet är det relativt vanligt att använda den som brödkrydda och det ger en spännande smak tillsammans med olivolja i degen