060104xml:namespace prefix = o />
Året som gått och året som kommer…
Efter att har lidit av total avsaknad av uppdateringsinspiration under x antal veckor kommer här en liten sammanställning av våra bravader det gångna året samt lite planer inför 2006.
För alla som inte orkar läsa alltihopa finns en resumé i punktform längst ner!
Så här i backspegeln måste jag säga att 2005 på det stora hela var ett positivt år, det började med att vi kom med i en ordentlig träningsgrupp tack vare Panken. Under hela våren tragglade vi på med lydnaden utan att riktigt lyckas. Alla i gruppen kliade sig rejält i huvudet för att försöka komma på vad det var som gjorde att Smilla uppenbarligen tyckte lydnaden var så tråkig. Många sa att jag var tvungen att ställa mera krav och visa att det minsann inte gick att strunta i matte sådär. Så det gjorde jag, och inte blev det bättre. Jag bestämde mig för att göra ett försök i appellen, mest för att jag skulle få lite tävlingsvana. Med en kraftigt skendräktig hund (som helst inte ville lämna biabädden) gick det inte så vidare värst, men vi blev i alla fall godkända. Vi gjorde ytterligare två appelltävlingar under våren, resultaten blev bara bättre och bättre, men det fattades ett par poäng till uppflyttning och det var lydnaden som ställde till det. Hela Smilla sjönk ihop så fort vi äntrade lydnadsplanen… Jag fortsatte att gå på henne när hon visade ointresse för det vi höll på med på träningen och allt blev bara värre och värre ända tills det vände! På en träningstävling i lydnadsklass ett fick jag mig ett litet nyp i örat när domaren undrade vad jag höll på med egentligen. Hon tyckte att jag hade en hund med kapacitet att komma upp i elit bara jag hittade rätt knappar att trycka på. Hon hade en privatlektion med oss där hon fick mig att peppa upp Smilla så till den milda grad att svansen aldrig ville sluta snurra!
Kort efter det tävlade vi lydnadsklass ett på boxer-SM och nu var inte problemet att Smilla tyckte det var tråkigt att vara på lydnadsplanen. Hon pendlade mellan bra och positiv lydnad och totalt glädjerus med tillhörande boxerrace. De flesta hade nog varit rätt missnöjda med den lydnaden, men jag var överlycklig över att ha en hund som tyckte att det här med lydnad var kul igen. Vi skrapade i alla fall ihop 156 poäng (2:a pris) och blev femma totalt.
Under våren åkte vi dessutom på korning i Örebro. Bortsett från viss okoncentration i början (min teori är att Smilla trodde att vi skulle ut och spåra för hon for runt med nosen i backen) så gjorde hon det bra. Svarade kraftfullt på retningar och avreagerade snabbare än blixten. Resultatet blev 202 poäng och efter att ha sett lite fler korningar har jag insett att hon faktiskt gjorde riktigt bra ifrån sig.
I juli åkte vi för tredje året i rad på boxerläger för att träna spår och lite lydnad. Vi kom i en jättehärlig grupp med toppeninstruktörerna GB och GBlight! Tyvärr hade Smilla fått en släng av ”lydnad är inte kul” sjukan igen och jag var så himla trött på det så min lust att träna och mitt självförtroende var i botten. Som tur var har jag en duktig spårhund så vi gick en hel del roliga spår, men framförallt pratade vi boxer! Jag funderade också en hel del över hur det kom sig att hennes samarbetsvilja och intresse för träning varierade så och kom fram till en del teorier. Våra instruktörer tyckte att jag skulle överväga kastration. Jag hade faktiskt redan innan bestämt mig för att kastrera henne eftersom hon haft det så jobbigt med skendräktigheten de senaste löpen och det blev bra värre och värre. Nu kändes det beslutet ännu bättre om det kunde resultera i en hund som var mer jämn i humöret.
I augusti kastrerades hon och det har jag inte ångrat! Redan efter ett par veckor tyckte jag mig märka förändringar, framförallt blev hon gladare, mer kelig och mer sugen på att äta. När vi sen satte igång med träningen igen så var det en ny hund! Under hösten gick träningen bara bättre och bättre och så fort vi kom ut på planen så började hon vifta på svansen och hålla koll på mig för att se vad för roliga grejer vi nu skulle hitta på. Jag bestämde mig för att göra ett nytt försök i appellen i oktober och den här gången gick det vägen!!! Uppflyttade med 257 poäng och en pallplats. Lydnaden var inte jättebra direkt, jag var så nervös så jag höll på att svimma (efteråt fick jag höra att jag såg ut som hämtad ur Hitler jugend) och med en hund som är väldigt signalkänslig blev resultatet att hon intog en väldigt avvaktande attityd där det mesta gick i slowmotion.
Utställningar är något jag prioriterat bort under året. Varken jag eller Smilla tycker egentligen att det är särskilt roligt och så har hennes knäproblem gjort att hon inte varit i särskilt bra skick, med lite muskler och en aning för mycket hull. Knät ja, det har väl varit det stora mörkret det här året. Smilla har egentligen aldrig blivit riktigt bra efter operationen för 2 år sedan. Hon har inte kunnat vara lös hur mycket som helst, inte kunnat gå för långa promenader, inte kunnat leka med andra hundar, inte kunnat köra för hårda lydnadspass osv utan att hon blivit stel och avlastat knät. Jag har varit med henne hos veterinären ett antal gånger och fått svaret att problemen kommer sig av att hon har för lite muskler i vänster knä och så har jag fått en kur Rimadyl eller Metacam och ordination att bygga muskler. Men när medicinkuren tagit slut har det alltid inträffat något som gjort att hon fått ont och mot slutet av sommaren upplevde jag att hon fick ont av det mesta. Efter lite pushning bestämde jag mig för att gå till en annan veterinär som jag från flera håll hört skulle vara duktig på leder. Han kände igenom Smillas knä, såg henne i olika gångarter och kom sedan med domen. Enligt honom kom Smillas problem ifrån att hon reagerade på delar av det nya ”korsband” som hon fick vid den första operationen (detta är något jag haft på känn och tom föreslagit för den första veterinären, men det var inget han trodde på…). Kroppen försökte kapsla in dem vilket ledde till en ständig inflammation som retade leden. Knäleden i sig var det inget fel på. Dessutom berättade han att nylontråden som hon fick istället för korsband vid den första operationen med största sannolikhet nu var helt uttänjd och inte hade någon verkan så att den bara var att ta bort. När han berättade det kände jag tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag insåg att det faktiskt fanns en chans att min lilla skrutta skulle bli bra i sitt knä. Valet att operera bort det som retade leden var inte så svårt.
Årets sista månader har gått åt till att få knät att fungera igen. Det har varit koppelpromenader som utökats successivt och i dagsläget får hon gå koppelpromenader på ett par timmar. I julas fick hon vara lös igen och det var lycka på hög nivå. Hon är fortfarande inte helt återställd utan måste vila ett par dagar efter varje gång hon ansträngt sig, men hon klarar mer och mer och snart är det dags för eldprovet, nämligen att leka med en annan hund. Med massage, stretching och diverse övningar hoppas jag att hon ska kunna leva det liv hon förtjänar.
Det gångna året har också inneburit en massa nya boxerbekantskaper. Vi har kommit i kontakt med flera valpar som alla gjort jättehärliga intryck. Det är inte utan att det suger i valptarmen lite grann (fast det dröjer många år innan det är dags för en ny liten flockmedlem). Dessutom har jag varit med och dragit ihop ett träningsgäng med enbart boxrar från framförallt Östergötland. Ett jättehärligt gäng som träffas ett par gånger i månaden för skogsarbete och lydnadsträning. Vi kommer att fortsätta träffas under 2006 och har planer på att arrangera aktiviteter som kan locka även de boxerägare som inte tränar så aktivt med sina hundar.
2005 har även varit det år då jag aktivt börjat tänka hund. Det är inte så att jag inte tänkt tidigare, men jag har inte haft några praktiska erfarenheter att luta mig tillbaka på utan bara en massa teori. Av någon anledning har jag börjat se saker jag inte sett tidigare och börjat förstå varför min och Smillas relation ser ut som den gör. Jag har inte tänkt klart helt och hållet och kan nog inte formulera något på ett papper än, men det finns där uppe i huvudet och förhoppningsvis kommer det att bli en självklar del av mig så att jag någon gång i framtiden kan göra rätt på en gång utan att testa hundra olika metoder och göra stackars Smilla helt frustrerad. Som ett led i detta hundtänkande har jag bestämt mig för att utbilda mig till SBK-instruktör och kommer förhoppningsvis att få gå en utbildning under 2006.
Det kommande året då… det första målet är såklart att Smillas knä och fysik ska bli helt bra. Sen är tanken att vi ska starta lägre i början av våren. Visserligen har vi inte börjat med krypet än, men de andra momenten känns bra så godkända borde vi nog kunna bli i alla fall. När vi väl är godkända är tanken att vi ska åka på lite utställningar och försöka kamma hem några cert, mest för att jag är lite titeltokig! Några lydnadstävlingar har jag även tänkt ställa upp i för att ha ytterligare en anledning att träna lydnad. Fast det viktigaste är det arbete vi gör varje dag, nämligen det som rör allmänlydnaden. Sen får jag inte glömma bort att ha kul också, för det är ju därför vi håller på!!!
Åren i korthet
2005
· Korad, 202 p
· 2:a pris Lkl1 på boxer-SM
· Uppflyttad appellklass spår, 257 p
· Knäoperation
· Massa nya hundvänner
2006
· Träna upp knä och resten av kroppen
· Uppflyttad till högreklass spår
· 1:a pris i Lkl1
· 1:a pris i Lkl2
· Prova på sök (om knät tillåter)
· Utbilda matte till SBK-instruktör
· Ha KUL!!!
