2004-03-09

Något om de svenska översättningarna av Eddan

Dikterna i Eddan har i olika översättningar fått olika titlar. I Björn Collinders översättning (1964) kallas t.ex. dikten ”Vafþrúðnismál” för ”Vaftrudnesmål”, men för ”Sången om Vavtrudner” i Erik Brates översättning. Vidare har dikten ”Hávamál” fått namnet ”Den höges sång” hos Brate, men ”Havamål” hos Collinder. Ytterligare varianter står säkerligen att finna i andra översättningar och utgåvor.

Om Völvan

Spåkvinnan i den berömda eddadikten ”Völuspá”, som inleder handskriften Konungsbók Eddukvæða, kallas på isländska ibland ”Vala”, ibland ”Völva”, och på svenska ömsom ”Valan” (t.ex. hos Brate) och ömson ”Völvan” (t.ex. hos Collinder). För isländskans del gäller detsamma om det något modernare ordet för ’dator’, d.v.s. ”tölva” (som f.ö. är sammansatt av orden ”völva” och ”tal”) som ibland, och av samma anledning, sägs heta ”talva”.

Det synes mig som om formen ”Völvan” är korrektare. I fornisländska handskrifter föll nämligen -v- bort före ändelsen –u, och ordet ”völva” böjdes alltså ”völu” i alla kasus utom nominativ (grundformen). Av ordets form i dessa kasus kan man lätt förledas att tro att nominativformen skulle vara ”vala” eftersom de många svaga feminina substativ som har just vokalerna -ö- (i stammen) och -u (som ändelse) i övriga kasus, t.ex. ”sögu”, har nominativform med två -a-, t.ex. ”saga”. I dessa tvåstaviga ord sker alltså ett u-omljud där den första stavelsens -a- blir till -ö-, om ändelsen är -u.

Men ordet ”völva” har en annan historia. Ordet är till ursprunget en s.k. wōn-stam, och inte en ōn-stam, som bl.a. ”saga”. I wōn-stammar skedde nämligen v-omljud vilket verkade labialiserande (rundande) på orundade vokaler i föregående stavelse. Detta betyder att ordet ”völva” fått v-omljud i nominativ, men inte i övriga kasus där -v- utelämnats, vilket orsakat att första stavelsen är -ö-, alltså även om andra stavelsens vokal är -a. Eftersom spåkvinnan i fornisländska kallades ”Völva” (”Völvan” i bestämd form) borde hon alltså mer korrekt kallas så även i en svensk översättning.

Källor:

Om ”tölva”, ”völva”, wōn-stammar och v-omljud står att läsa i artiklarna Bölvuð talvan och Tölva, völva og wōn-stofnar av Kjartan G. Ottósson resp. Höskuldur Þráinsson i tidskriften Íslenskt mál og almenn málfræði. 4. árgangur (1982, s 293-294), resp. 5. árgangur (1983, s 178-183), Íslenska málfræðifélagið, Reykjavík.

Mer om bl.a. fornisländska omljud kan man läsa i Ragnvald Iversens Norrøn grammatikk. 7. utgave revidert ved E.F. Halvorsen. Tano, 3. opplag 1990.

Tillbaka till Isbitar!