|
::: WWW.ISLENSKA.NET - ISLÄNDSKA PÅ NÄTET ::: |
|||||||
|
|
|||||||
|
::: SPRÅK ::: |
:::
NAMNSKICK :::
Björk Guðmundsdóttir
är vår tids mest berömda islänning. I Sverige har många förundrats över att
hon verkligen heter Björk i förnamn. De flesta tyckas tro att Björk är hennes
artistnamn eller möjligtvis efternamn, eftersom det är ett relativt vanligt
efternamn i Sverige. Men det finns
faktiskt 76 kvinnor i Sverige som bär förnamnet Björk, och av dessa har 5
namnet Björk som tilltalsnamn/förstanamn (men man kan förstås inte utesluta
att de är islänningar). Det finns dessutom 4 män i Sverige som har förnamnet
Björk, men ingen som har namnet som tilltalsnamn. Efternamnet Björk bärs i
Sverige av 12 757 personer. På Island finns enligt Þjóðskrá (folkbokföringen)
352 kvinnor folkbokförda med förnamnet Björk, men bara en person med
efternamnet Björk enligt Símaskrá (telefonkatalogen).
|
::: GRAMMATIK
::: |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
SUBSTANTIV |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
âNamnskick |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Om
imperativ (isl.)
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
:::
litteratur ::: |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Hávamál (isl.) |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Völuspá (isl.) |
VERB |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Didda (isl.) |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Jóhann Jónsson (isl.) |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Steinn Steinarr (isl.) |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Jónas Hallgrímsson (isl.) |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
::: nyttiga länkar ::: |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
ADJEKTIV |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
PRONOMEN |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
NAMNLÄNKAR: Här kan du kolla hur många som heter ett visst namn på Island: Samma statistik från Sverige: Isländsk namnförteckning: Om isländska namns betydelse: |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
PREPOSITIONER |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
ÖVRIGA
ORDKLASSER |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
© Susanne Rudholm 2002 susanne@islenska.net |
Intressant om
mellannamn: ”Att sortera
Anders Andersson Bergman” - Läs Ola Karlssons artikel om svenska mellan-
och dubbelnamn ur Språkvård 2003:4 på Språknämndens hemsida! |
OM ISLÄNDSKA NAMN
Den 1/1 1997 fick Island en ny namnlag (Lög um mannanöfn). Enligt
lagen ska en särskild nämnd (Mannanafnanefnd) sammanställa en förteckning
(Mannanafnaskrá) över de namn och stavningsformer som är tillåtna. I
förteckningen finns även de namn och stavningsformer som nämnden har
refuserat. Enligt namnlagen kan en person ha förnamn, mellannamn och efternamn.
Antalet förnamn får inte vara fler än tre, och inte heller får förnamn och
mellannamn tillsammans vara fler än tre. En islänning kan alltså bära
antingen ett förnamn (t.ex. Sigríður Jónsdóttir), ett förnamn
och ett mellannamn (t.ex. Sigríður
Arnfjörð Jónsdóttir), två förnamn (t.ex. Sigríður Þorbjörg Jónsdóttir), två förnamn och ett mellannamn
(t.ex. Sigríður Þorbjörg Arnfjörð
Jónsdóttir) eller tre förnamn (t.ex. Sigríður
Þorbjörg María Jónsdóttir). Enligt namnlagen får ett förnamn inte vara
smädande för namnbäraren, och en följd därav är att flickor måste bära
flicknamn, och pojkar pojknamn. En liknande uppfattning finns i Sverige, men
på Island har man hårdare krav på namnens form. Namnet får inte bryta mot det
isländska språksystemet, och det ska stavas enligt allmänna stavningsregler
om det inte finns hävd för en annan stavning. Ett förnamn ska kunna ta
genitivändelse om det inte finns hävd för en annan form av namnet i isländska
språket. Det är tämligen vanligt att islänningar har
två förnamn. I många fall kallas de som bär två förnamn verkligen vid båda
sina förnamn. Det vill säga att en kvinna som är döpt till t.ex. Þóra Björk
ofta kallas just för detta och inte bara ett av namnen, som är vanligast i
Sverige. Själv heter jag t.ex. Catarina Susanne, men mitt tilltalsnamn är
Susanne, d.v.s. att mitt andranamn står först. Detta kan vara svårt för
islänningar att förstå och därför kallas jag ofta Catarina på Island när man
följer offentliga handlingar, t.ex. vid universitetet. Inte heller är mitt
tilltalsnamn sökbart i Þjóðskrá (folkbokföringen), eftersom det antas vara mitt
andranamn. Däremot finns jag under Catarina. På Island utgår man logiskt nog
ifrån att en persons första namn verkligen är förstanamnet, d.v.s.
tilltalsnamnet. Tvånamnssystemet kom till Island från
Danmark på 1700-talet, men togs inte i bruk på allvar förrän på 1800-talet.
Det är osäkert om tvånamnssystemet förekom även i äldre tid, men redan i de
isländska medeltida sagorna finns exempel på att män med irländska förnamn
även haft ett nordiskt, t.ex. Helgi Bjólan, Ólafur Feilan (båda i bl.a.
Laxdæla saga) och Áskell Hnokkan (i Landnámabók). Vid sekelskiftet 1800 fanns
bara 51 islänningar med två förnamn, och en överväldigande majoritet var
kvinnor. Vanligast var tvånamnssystemet på norra Island, och de vanligaste
namnkombinationerna var Anna María och Anna Soffía. Efter 1830 ökade tvånamnssystemets popularitet,
och till och med tre namn började förekomma. År 1845 fanns 1058 personer med
två förnamn, och 1910 bar närmare 20 000 islänningar två förnamn. År 1992
fick nästan 65% av barnen två namn. De tre
vanligaste namnkombinationerna var år 2001 Anna María, Anna Margrét och Anna
Kristín för kvinnor och Jón Þór, Gunnar Þór och Jón Ingi för män. Bland
kvinnor (eller flickor) är namnen Anna och María fortfarande populära i
tvånamnskombinationer. För män (eller pojkar) har namnen i kombinationerna
förändrats mer; för barn födda under åren 1996 – 2000 var de vanligaste
namnkombinationerna på flickor Anna María, Sara Lind och Eva María och på
pojkar Sindri Snær, Aron Ingi och Andri Snær. Idag används ibland båda förnamnen för att
skilja personen från en annan med samma namn; man vill kanske skilja t.ex.
Þóra Björk från Þóra. Detta kan emellertid inte ha varit fallet på
1800-talet. Exempelvis fanns ingen Jón eller Guðrún med ett andranamn, trots
att just dessa två förnamn var de långt vanligaste. På Island finns inte våra svenska s.k.
dubbelnamn med bindestreck (som t.ex. Anne-Marie). Mannanafnanefnd godkänner varje månad ca
5-10 namn, men en del blir refuserade. Här är några exempel på namn och
stavningsformer som refuserats sedan 1/1 1997:
Vanliga och ovanliga namn
Ungefär 2/3 av de 50 vanligaste namnen 1982 var
desamma som vid sekelskiftet 1800/1900. Under åren från ca 1965-1970 till
1982 har dock kortare namn blivit vanligare än tidigare. År 1982 stod ca 70%
av alla namnbärare för de 50 vanligaste namnen, och 91% av dem bar de 100
vanligaste namnen. Islands populäraste namn är, och har länge
varit, Guðrún och Jón. I Islands första statistik över befolkningen (från
1703) bar så många som var fjärde man namnet Jón (som förstanamn), och det
vanligaste kvinnonamnet var då Guðrún, som bars av var femte kvinna. Vid
mitten av 1800-talet hette 15,6% av männen Jón och
13% av kvinnorna hette Guðrún. Idag bär 5567 män namnet Jón och 5266 kvinnor
heter Guðrún. Även om dessa namn har tappat i popularitet, innebär det ändå
att nästan var 20:e kvinna heter Guðrún och nästan var 20:e man heter Jón som
förstanamn. Även om många av de gamla namnen ännu är
populära har förändringar skett (se tabellen nedan). Ökad popularitet
åtnjuter nu särskilt pojknamn med initial i början av alfabetet; t.ex. Aron,
Arnar, Alexander och Andri. Några av de ovanligaste namnen är Hinrika,
Ingifríður, Svali, Hneta, Heiðlóa, Burkney, Jennþór och Jónadab. Det
förstnämnda bärs som förstanamn av endast en kvinna, de tre följande bärs av
en person vardera, och de tre sista bärs inte av någon som förstanamn (men
dock sparsamt som andranamn). Se även rubriken ”Egennamns böjning” för mer
statistik!
Ett mellannamn är inte ett efternamn, och
inte heller ett förnamn. Ett mellannamn är alltså inte detsamma som våra svenska
s.k. andranamn (som ju är ett förnamn). Mellannamnet är ett tilläggsnamn vid
sidan av för- och efternamn, och i Sverige kallades mellannamn tidigare för
just tilläggsnamn. I svenska folkbokföringsregistret placeras mellannamnet
mellan för- och efternamnet; därav benämningen. I Sverige förekommer mellannamn
vanligast hos gifta kvinnor som bär ett av sina efternamn (det nya eller
gamla) som mellannamn. Det förekommer emellertid att våra svenska andranamn
kallas millinafn ’mellannamn’
på Island, vilket alltså egentligen är en felaktig benämning. Även på mellannamnen har den isländska
namnlagen bestämda krav. Mellannamnet ska vara bildat av isländska ordstammar
eller ha hävd i språket. Det får inte ha nominativändelse (som förnamnen),
och namn som endast används som förnamn kan bl.a. av detta skäl inte fungera
som mellannamn. Emellertid kan en förälders namn i genitiv tjäna som
mellannamn (se närmare under rubriken ”Efternamn”). Mellannamn kan inte
bildas på samma sätt som de vanligaste efternamnen (d.v.s. med någon av
ändelserna -son eller -dóttir). Ett mellannamn ska följa isländska
stavningsregler om det inte finns hävd för en annan stavning. Ett mellannamn kan vara en förälders, ett
syskons eller en makes/makas familjenamn (d.v.s. på samma
sätt som svenska kvinnor ofta tar mannens namn vid giftermål). Några
exempel på mellannamn är Miðvík, Bjarndal, Brim, Hafnes, Íshólm, Laxfoss, och
Brim. Enligt den senaste namnlagen kan efternamn
vara av fyra slag: 1) Patronymikon (av grek. patē´r ’fader’, o’noma ’namn’) 2) Släktnamn 3) Metronymikon (av grek. mē´tēr ’moder’, o´noma ’namn’) 4) Både patronymikon och metronymikon. Långt vanligast är s.k. patronymikon, d.v.s.
fadersnamn. Sådana efternamn bildas genom att faderns förnamn böjs i genitiv
med tillägg av någon av ändelserna -son eller -dóttir. Det vill säga att
pappan till en Gunnar Ólafsson heter Ólafur, och att Gunnars syster troligen
heter Ólafsdóttir i efternamn. Gunnars son och dotter kommer alltså sannolikt
att heta Gunnarsson respektive Gunnarsdóttir. Detta innebär att alla
familjemedlemmar ofta har olika efternamn, om det inte finns flera söner och
döttrar i familjen vill säga. Eftersom kvinnan vanligen behåller sitt
efternamn vid giftermål mellan två islänningar har därför även modern i en
familj ett eget efternamn. Motsvarigheter till patronymikon är vanliga i
många språk, bl.a. i ryska (t.ex. Boris Nikolajevitj Jeltsin ’son av Nikolaj’). I Norden är namnskicket med patronymikon numera aktivt
bara på Island och Färöarna, men var tidigare dominerande i alla nordiska
länder. Från denna namnvänja kommer våra vanliga son-efternamn, och det var
inte förrän under 1800-talet som våra släktnamn fick ökad spridning. Släktnamn är den näst vanligaste formen av
efternamn på Island. Det äldsta släktnamnet på Island är belagt på
1600-talet, men släktnamnen blev inte vanliga förrän på 1800-talet. De har
sedan dess blivit allt vanligare, men inte lika vanliga som i Sverige. Vid
folkräkningen 1910 fanns 297 släktnamn registrerade, och år 1994 hela 2 227.
Det finns speciella regler även för släktnamnen, och lagen säger att alla islänningar
ska uppkalla sig efter sin moder eller fader om de inte har rätt att använda
familjenamn och väljer att bära detta. Numera kan man inte ta nya familjenamn
på Island. Den tredje möjliga formen av efternamn är
metronymikon, d.v.s. detsamma som patronymikon, fast bildat till moderns
förnamn. Sådana modersnamn förekom redan under vikingatiden (den s.k.
landnamstiden) och kom till Island med de första bosättarna. Redan i de
isländska sagorna förekommer modersnamn. I vissa fall kan barnens efternamn ha
bildats efter moderns namn eftersom fadern avlidit när barnen var små, men
det finns också exempel på att modersnamn har använts även om fadern levde
och var känd. Några exempel på modersnamn ur sagalitteraturen är brödraparen
Hárekur och Hrærekur Hildiríðarson (söner till Hildirídur i Egils saga) samt
Grímur och Helgi Droplaugarson (söner till Droplaug i Droplaugarsona saga). I
Laxdæla saga nämns Þórður Ingunnarson, och där skriver man även ut att denne
man var ”kenndr við móður sína”, d.v.s. döpt efter sin moder, som alltså
hette Ingunn. I Sturlunga saga som antas vara skriven på 1300-talet, finns
många exempel på modersnamn, t.ex. Árni Borgnýjarson (son till Borgný),
Halldór Ragnheiðarson (son till Ragnheiður, som trots den förrädiska ändelsen
-ur alltså är ett kvinnonamn) och Helga Gyðudóttir (dotter till Gyða). Den kanske mest välkände personen i traditionell nordisk historia
som burit metronymikon är den danske kungen Svend Estridsen (d. 1074),
vars mor alltså hette Estrid. I den första folkräkningen på Island som
gjordes 1703 finns inga modersnamn registrerade, men i nästa folkräkning från
1801 finns några exempel, även om de inte är många. I 1910 års folkräkning
fanns än färre modersnamn, och i registren från mitten av 1900-talet fanns
inga. Under senare tid har dock modersnamnen blivit vanligare igen, och under
perioden 1991-1995 hade 228 personer ändrat sina patronymikon till
metronymikon. Av dessa personer var ca hälften under 15 år, men den äldsta
var 64 år! Även om modersnamnen alltså verkar öka på
Island, behåller dock ännu fadersnamnen sin ledande position. I de äldre
källorna finns helt naturligt inte angivet varför man valde att bilda sina
barns efternamn till moderns namn. Men i dagens folkregister kan man se att
ensamstående mödrar som gett sina barn modersnamn, ofta ändrar dem till
fadersnamn när barnen börjar skolan. Det anses alltså kunna vara en
belastning för barnen att bära modersnamn, eftersom det antyder att barnens
fader är okänd eller saknad. Idag kan ett isländskt barn som saknar fader
även kalla sig efter sin farfar eller morfar. Den fjärde typen av efternamn är både
patronymikon och metronymikon. Vissa vuxna som använder patronymikon väljer
att skriva ut moderns initial mellan förnamnet och fadersnamnet. Så gör t.ex.
författaren Sigurður A. Magnússon, där initialen står för Aðalheiðarson -
Sigurður är alltså son till Aðalheiður och Magnús. Men man kan också välja
att skriva ut hela moderns namn i genitiv som mellannamn, om man använder
patronymikon, t.ex. Sigurður Sigríðar Gunnarsson om denne Sigurður skulle
vara son till Sigríður och Gunnar. Om samme Sigurður istället skulle använda
metronymikon kunde han kalla sig Sigurður Gunnars Sigríðarson. |
|
|
© Susanne Rudholm 2002 susanne@islenska.net |
|
© Susanne Rudholm 2002 susanne@islenska.net |
Kristendomens inflytande
Efter kristendomens införande började bibliska
namn att användas på Island. Vissa namn är direkt hämtade ur Bibeln, medan
andra har kommit till Island genom de nordiska grannländerna, främst Danmark.
Några av de äldsta bibliska namnen från ca år 1000 är Jón, Markús, Pétur,
Aron, Andrés, Símon, Stefán och Páll. Inget kvinnonamn ur Bibeln finns belagt
före 1600-talet. Vid folkräkningen 1703 hade antalet bibliska namn ökat, och
isländska män bar bl.a. namnen Bartolomeus, Daníel, Gabríel, Ísak, Jafet,
Móses, Sakarías och Samson. Från denna tid finns även de bibliska
kvinnonamnen Elísabet, Rakel och Súsanna. År 1747 kom en ny bibelutgåva, och denna
ledde till att åtskilliga nya bibliska namn togs i bruk, t.ex. Asael,
Asarías, Benjamín, Enok, Jóel, Jónas, Lasaurus, Natanael och Samúel. De nya
kvinnonamnen var färre; Abigael, Dalíla, Jael,Júdit,
Mara, Marta, Naómí, Rebekka, Rut och Salóme. Dessa namn var alla tämligen
ovanliga, utom Benjamín och Jónas. Profeten Jónas (som kallas Jona på
svenska) är huvudperson i Jonas bok i Gamla testamentet. Jona blev enligt
Jonas bok kastad överbord och uppslukad av en stor fisk som kastade upp honom
på land efter tre dagar. Den isländska namnforskaren Guðrún Kvaran har en
intressant teori som föreslår att islänningarna som det yngsta nordiska
landet varit särskilt mottagligt för lillebrodern Jónas namn, och som
fiskarnation mottaglig för namnet på den person som slapp levande ur fiskens
buk! År 1813 kom återigen en ny bibelutgåva och
nya namn som togs i bruk var t.ex. Benóní, Híram, Íkaboð, Leví, och Tobías.
Endast ett kvinnonamn tros vara hämtat ur denna bibelutgåva; Eva. Under det
fortsatta 1800-talet verkar intresset för bibliska namn att ha minskat, även
om det tillkom en del nya under denna tid. Inte bara Bibeln stod för det kristna
inflytandet på namngivningen, utan en del namn har tillkommit med inspiration
från helgonlitteraturen, t.ex. Benedikt, Agata, Sesselja, Agnes, Anna,
Sunnifa och Petrónella. Kristendomen ledde även till att många namn med
förleden Krist- bildades, och det finns belägg för 25 mansnamn och 27
kvinnonamn med denna förled. Ett av del äldsta torde vara Kristín som fanns
på Island redan på 1200-talet, och som 1982 var det tredje populäraste
kvinnonamnet. Den manliga motsvarigheten, Kristinn, är identiskt med
adjektivet kristinn (’kristen’)
och togs i bruk först på 1800-talet. Värt att nämna är att namnen Kristín och
Kristinn skiljer sig något åt vad gäller uttalet. För en islänning är
uttalsskillnaden tydlig och självklar, men inte alltid för en utlänning.
Kvinnonamnets andra í (som skrivs med apostrof) uttalas med långt och
”spetsigt” i-ljud (som i svenskan), och betoningen ligger som vanligt i
isländskan på första stavelsen (och inte på den andra som i svenskans
Kristin). Mansnamnet har även det regelrätt akut accent (och inte grav accent
som svenskans adjektiv kristen), och de båda i-ljuden i mansnamnet låter
ungefär som en blandning mellan svenskans i- och e-ljud. Självklart böjs
också de två namnen olika! Främmande hjältar
Berättelser om forntidens hjältar var
populära på Island under medeltiden, men behöll sin popularitet även under
senare tid. Exempel på namn som under 1700- och 1800-talen hämtat sin
inspiration från medeltida hjälteepos är Flóvent, Hreggviður, Karlamagnús,
Rollant och Gloríant. Namnen Flóres och Blanziflúr är hämtade från den
franska 1100-talsberättelsen om det älskande paret Flores och Blanzeflor. Den
mest kända Blanceflor i Sverige torde f.ö. vara förre moderatledaren och
statsministern Carl Bildts dotter. Under 1800- och 1900-talen minskade dessa
hjältenamns popularitet på Island, men under de senaste årtiondena har
isländskan berikats med namnen Tristan och Isold (från riddarsagan) samt
Hugleikur, Hödd och Vöggur (från isländska s.k. fornaldarsögur). Island kom under Norges krona på 1200-talet
och senare under danskt styre. Helt naturligt kom det isländska namnskicket
att påverkas av det danska, vilket ledde till att danska och tyska namn fick
inflytande på Island. Detta skedde dock inte förrän på 1600-talet, då bl.a.
namnen Albert, Axel, Anika och Karin började användas. Kunganamnen Friðrik
och Kristján blev båda två vanliga, i synnerhet det sistnämnda som
fortfarande är mycket populärt. Det danska inflytandet nådde även
böjningssystemet, och i vissa fall utelämnades den maskulina böjningsändelsen
-ur i mansnamn: Hallfreð(ur), Erling(ur) och
Ríkharð(ur). Men den mest omfattande danska påverkan var att man började
bilda kvinnonamn till mansnamn (s.k. moverade namn). Detta namnskick nådde
Island på 1800-talet men har på 1900-talet varit på tillbakagång. Den
vanligaste ändelsen för att bilda kvinnonamn till mansnamn är -a, men även
ändelserna -ína, -lína, -lín och -íus förekommer. Exempel på moverade
flicknamn är Davíða, Vilhjálmína, Bjarnlín, Einarlína, Guðjónsína, Eliníus
och Katríníus. Betydligt ovanligare är att man bildar mansnamn till
kvinnonamn. Den vanligaste ändelsen för detta bildningssätt är -ar, men även
ändelserna -n och -r förekommer; Auðar (av Auður), Hildar (av Hildur),
Sjafnar (av Sjöfn), Guðrúnn (av Guðrún), Erlar (av Erla) och Oddnýr (av
Oddný).
Självständighetskamp
och nationalism
Under 1800-talet spirade nationalismen på
Island, som i många andra länder. Under denna tid började islänningarna på
allvar att föra sin självständighetskamp mot Danmark, och kampen ledde till
att Island fick självstyre år 1918 och blev helt självständigt år 1944. Under
självständighetskampen blev bl.a. namnen Ingólfur, Ragnar, Hrefna och Kjartan
vanliga. Ingólfur Árnason nämns av den förste isländske historikern Ari fróði
Þorgilsson (1068-1148) i Íslendingabók som Islands grundare (på 870-talet).
Ragnar loðbrok är känd i sagalitteraturen som en av stamfäderna, och Hrefna
och Kjartan är ett känt par i den klassiska sagan Laxdæla saga. Under nationalismens århundrade hämtades
även namn ur den nordiska mytologin. Gudanamnen Oðinn, Þór och Baldur ökade
kraftigt i popularitet under 1900-talets början. Namnet Þór har sedan blivit
ett av de vanligaste mansnamnen, och till förleden Þor- (eller Þór-) finns en
stor mängd namn bildade. Engelsk och amerikansk påverkan under efterkrigstiden
Under perioden 1930 till 1950 ökade det
engelska och amerikanska inflytandet (se även under rubriken ”Smeknamn”), och
namnen Allan, Dennis, Donald, Edgar, Doris och Judy noteras från denna tid.
Endast ett fåtal av dessa namn nådde någon större spridning, men deras antal
har ökat, bl.a. på grund av blandäktenskap. Även om den amerikanska kulturen
starkt kommit att påverka hela den västerländska kulturen, och inte minst den
isländska, har de anglosaxiska namnen inte blivit vanliga på Island. Namn är en typ av substantiv, men i svenska
skiljer sig egennamn från andra substantiv i några vissa viktiga avseenden.
För det första är svenska förnamn oböjliga i numerus och species, d.v.s. att
de inte kan stå i pluralis eller i bestämd form. Endast i undantagsfall kan
vi tala om t.ex. flera Lassar eller Annor. Isländska förnamn har däremot
genus som andra isländska substantiv, men av naturliga skäl bara maskulinum
och femininum. Isländska namn böjs i kasus, men normalt inte i numerus eller
species. En andra egenhet med svenska förnamn är att
de saknar självständig betydelse; de används istället för att referera till
en speciell person. Namnet Arne betyder t.ex. ingenting i sig, utan namnet
måste ha en speciell referent för att få en betydelse, t.ex. ’grannen’ (Arne)
eller ’läraren’ (Arne). Isländska förnamn är i detta avseende annorlunda än
de svenska, i det att de i högre grad har en egen betydelse, även om de också
i huvudsak refererar till en speciell person. Det är alltså tydligare för en
islänning att Björk också är en benämning på ett träd, än för en svensk att
Stig skulle betyda en särskild typ av skogsväg. Man kan säga att de isländska
namnen ofta har en mer genomskinlig, d.v.s. lättfattlig, betydelse än de
svenska. Detta har till stor del att göra med att det finns fler inlånade och
främmande namn i svenskan än i isländskan, men beror även på att isländska
förnamn böjs på samma sätt som substantiv. Isländska förnamn har alltså mer
gemensamt med ordklassen substantiv än de svenska förnamnen. Enligt den isländska namnlagen ska alltså
flickor bära flicknamn, och pojkar pojknamn. Hur namnens könstillhörighet
definieras går lagen däremot inte in på. Det är dock oftast inga problem på
Island, eftersom pojknamn böjs som maskulina substantiv, och flicknamn som
feminina substantiv. För en islänning är det således ingen tvekan om att
namnen Rósar och Helgi är pojknamn, medan Rósa och Helga är flicknamn. Likaså
böjs pojknamnen Hannes och Jóel respektive flicknamnen Agnes och Bóel olika
trots att de ser likadana ut i grundform. För svenskar är det däremot inte
klart huruvida t.ex. Kim eller Benny är pojk- eller flicknamn eftersom namnen
kan bäras av båda könen. Inte heller kan en svensk utifrån böjningen av t.ex.
namnen Joel och Boel avgöra könstillhörigheten på namnbäraren eftersom namn
inte har genus i svenskan. Bland isländska maskulina förnamn finns bara
ett undantag vad gäller genus, och det är namnet Sturla, som slutar på -a och
böjs som ett svagt feminint substantiv. Den mest namnkunnige bäraren av det
namnet är Snorri Sturluson (som kallas Snorre Sturlason på svenska), som
levde och verkade på 1200-talet och som står som författare till bl.a.
Heimskringla och Snorra-Edda. Han har även föreslagits vara författare till
den klassiska sagan Egils saga. Snorres pappa hette allstå Sturla. Tidigare
fanns även andra mansnamn med samma böjning, t.ex. Órækja, men det är inte
längre i bruk. I folkräkningen 1703 fanns däremot masnnamnet Sturli som även
hade sidoformen Stulli. Båda dessa namn är varianter av Sturla och man kan
anta att de har anpassats för att bättre passa in i språksystemet, eftersom
ändelsen -i är vanlig i maskulina substantiv. Idag förekommer att
adjektivistisk predikatsfyllnad till namnet Sturla står i femininum, eftersom
ändelsen -a betraktas som feminin; t.ex. Sturla er glöð istället för den
korrekta maskulina böjningen Sturla er glaður. Namnet Blær är det enda exemplet i isländska
på ett namn som kan bäras av både män och kvinnor. Det motsvarande
substantivet är maskulint, och böjs regelbundet. När namnet är mansnamn böjs
det precis som substantivet: Blær, Blæs, Blæ, Blæ. När namnet är kvinnonamn
böjs det Blær, Blævar, Blævi, Blæ och är ett unikum i den feminina
namnböjningen p.g.a. v-inskottet och eftersom böjningen inte följer den regel
som säger att feminina substantiv alltid har samma ändelse i dativ och
ackusativ. Eftersom Sturla är ett mansnamn men böjs som kvinnonamn, kan man
inte utesluta att kvinnonamnet Blær tidigare har böjts som mansnamnet. Isländska kvinnonamn är speciella i två
avseenden vad gäller böjningen. För det första är namnens böjning många
gånger annorlunda än motsvarande substantivs, t.ex. böjs namnen Björg,
Þorbjörg och Vigdís annorlunda än substantiven björg och dís. För det andra
är det påfallande ofta som kvinnonamn får särskilda ändelser i dativ och
ackusativ, medan substantiv ofta är ändelselösa. Många vanliga namn får
ändelsen -u eller -i i dativ och ackusativ, t.ex. Guðrún respektive Margrét.
Dessutom vacklar vissa namn i böjningen; t.ex. får Björk ibland ändelsen -u i
dativ och ackusativ, men ibland inte, och namnen Lind, Rakel och Mist får
ibland ändelsen -i i dessa kasus, men ibland inte. Bland substantiven finns
emellertid en viss typ feminina ord som får ändelsen -u i dativ och ackusativ
singularis. De slutar alla på -ing (som drottning) och har alltså en helt
annan stam än dessa namn. |
|
|
© Susanne Rudholm 2002 susanne@islenska.net |
|
Namn som av hävd enbart är antingen pojk- eller
flicknamn kan inte fungera som mellannamn. Ett mellannamn får inte heller
inte ha nominativändelse eftersom denna skulle placera in mellannamnet i
något av substantivens böjningsmönster och på så sätt få grammatiskt genus.
Mellannamnet kan dock stå i genitiv, men det avslöjar inget om namnbärarens
genus, utan visar endast i förälderns namn (se exempel under ”Efternamn”). Inte heller släktnamn är bundna vid genus.
Släktnamn kan emellertid få genitivändelsen -s (men inte -ar) om de bärs av
män. Ett exempel på detta är institutionen Stofnun Sigurðar Nordals vars namn
är bildat till Sigurður Nordal. Vore institutionen istället uppkallad efter
Guðrún Nordal skulle den heta Stofnun Guðrúnar Nordal, där genitivändelsen -s
skulle vara utesluten. Antagligen beror detta på att genitivändelsen -s är
starkt knuten till maskulint genus. En stor mängd maskulina substantiv får
denna genitivändelse, men inte ett enda feminint. Det finns ett fåtal exempel
på att släktnamn även fungerar som förnamn, t.ex. Gígja och Smári, och i den
funktionen de står som släktnamn böjs de ibland, men ibland inte. När de
fungerar som förnamn böjs de alltid, i likhet med andra sådana. Utländska efternamn kan böjas i genitiv, men
inte i dativ. Man kan t.ex. tala om hugmyndir Kants (’Kants idéer’), men inte
om att idéerna kommer frá *Kanti (’från Kant’). (stjärnan * betyder att ordet
inte finns belagt). Till skillnad från svenska namn böjs både
för- och efternamn i kasus, om namnen står tillsammans. Man säger alltså hún
er dóttir Gunnars Pálssonar (d.v.s. dotter till Gunnar Pálsson) där båda
namnen böjs i genitiv. På svenska skulle vi nöja oss med att böja
efternamnet; hon är Gunnar Pålssons dotter. Namns böjning
Precis som andra substantiv kan namn ha
stark eller svag böjning. Många mansnamn har svag böjning (t.ex. Helgi och
Árni), och har då en helt regelbunden (och enkel) böjning. Nominativ slutar
på -i och alla övriga (s.k. oblika) kasus på -a. Svårare är det med den starka böjningen.
Liksom substantiven har de flesta mansnamn ändelse i nominativ. För namn med
stark böjning är ändelsen ofta -ur (Sigurður), men den kan även vara -r
(Már), -l (Páll) eller -n (Steinn). De två sistnämnda ändelserna är
språkhistoriskt sett egentligen ändelsen -r som har assimilerats till det
föregående ljudet som en uttalslättnad (alltså l+r " ll och n+r " nn). Vissa mansnamn saknar också helt
nominativändelse, som Þór eller Karl, liksom det allra vanligaste mansnamnet
Jón. I genitiv har mansnamn allra oftast ändelsen
-s, även om ändelsen -ar är relativt vanlig. Vissa namn kan variera mellan
ändelserna -ar och -s i genitiv, bl.a. Haraldur, Höskuldur, Þormóður och
Þorvaldur. I dativ har mansnamnen ofta ändelsen -i, men inte alltid. Reglerna
för detta är komplicerade, och samma svårigheter råder för dativändelsen i
substantivböjningen. Namnen som får ändelsen -ar i genitiv får dock oftast -i
i dativ. I ackusativ är starka mansnamn helt utan ändelse. Vissa namn, som
har -ö- (eller -jö-) i stammen får förutom ändelser även en vokalväxling
(omljud eller brytning) i stammen i genitiv och dativ, som t.ex. Hjörtur och
Þröstur som böjs Hjartar resp. Þrastar (genitiv) och Hirti resp. Þresti
(dativ). De flesta kvinnonamn med stark böjning
saknar ändelse i nominativ, men somliga har ändelsen -ur, t.ex. Hildur och
Gerður. Alla starka kvinnonamn har ändelsen -ar i genitiv, och en övervägande
majoritet av dem har antingen ändelsen -i eller -u i både dativ och
ackusativ. Dativ och ackusativ böjs alltid lika, både i starka och svaga
kvinnonamn. Svag böjning förekommer oftare bland vanliga
kvinnonamn än bland vanliga mansnamn; 9 av de 25 vanligaste kvinnonamnen böjs
svagt, t.ex. Anna och Helga. Den svaga böjningen är regelbunden och enkel
(även om den är något krångligare än mansnamnens). Nominativ slutar på -a och
alla oblika kasus på -u. Eftersom ändelsen är -u, får många kvinnonamn
u-omljud av stammens -a- om ett sådant finns. Omljudet innebär att stammens
-a- genom påverkan av ändelsen -u blir till -ö-, som i t.ex. Anna som i alla
kasus utom nominativ böjs Önnu. Detta sker dock inte i riktigt alla
kvinnonamn. Om namnet är trestavigt och den mellersta stavelsen är í verkar
omljudet inte, som t.ex. i María " Maríu. Observera att u-omljudet aldrig
verkar på vokalen á, d.v.s. a med apostrof, som är ett helt eget ljud. Namnet
Ásta böjs alltså Ástu i alla oblika kasus. Exempel på böjningen av förnamn
Som Sigurður böjs bl.a. namn som slutar på –mundur
och –varður liksom bl.a. Bárður, Þórður och Önundur. Som Magnús böjs bl.a.
Elías, Hákon, Jóhannes, Jónas, Júlíus, Lárus, Markús, Sigfús, Símon, Tómas
och Vigfús. Som Þröstur böjs bl.a. Börkur och Hörður. Njörður böjs som
Hjörtur.
Så här böjs de namn som slutar på -björg,
-borg, -laug, -rún, -veig, -ín,-leif, -ljót samt
Elísabet.
Så här böjs bl.a. de namn som slutar på
-dís, (-)fríður, (-)gerður, (-)heiður, (-)hildur, -ríður och -unn.
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
© Susanne Rudholm 2002 susanne@islenska.net |
|
Så böjs de tio vanligaste namnen Om man lär sig böjningen av de tio
vanligaste namnen klarar man sig långt! De tio vanligaste namnen (både mans-
och kvinnonamn) år 2001 bärs idag av sammanlagt 63 769 islänningar,
jämnt fördelat mellan könen, vilket innebär drygt 22%
av befolkningen! Antalet namnbärare (av förstanamn) år 2003
redovisas inom parentes i tabellen nedan. Böjning av de tio vanligaste mansnamnen 2001
Böjning av de tio vanligaste kvinnonamnen
2001:
Något
att tänka på för utlänningar ·
Tidigare
var utlänningar som blev isländska medborgare tvungna att ta ett isländskt
namn eller anpassa sitt eget till det isländska böjningssystemet. Exempelvis
skulle mitt namn, Susanne, med den olämpliga slutvokalen -e, bli Súsanna. Nu
får man dock behålla sitt "utländska" namn även om det inte skulle
passa in i böjningssystemet. Några utländska namn som har anpassats till
isländska namn och godkänts av Mannanafnaskrá är Anzhela " Angela, Marie Aurelia " María Árelía, Frode " Fróði, Ilias (grekiskt) " Elías, Joen (färöiskt) " Jóhann, Knud (danskt) " Knútur, Krisstyn " Kristín, Miguel (filippinskt) " Michael, Rune (svenskt) " Rúnar, och Stefan (polskt) " Stefán. ·
Utlänningar
som gifter sig med en islänning får ta sin makas/makes efternamn. Den ingifte
får även ta sin makes/makas pappas eller mammas namn och låta det sluta på
-dóttir eller -son, naturligtvis beroende på om den ingifte utlänningen är en
man eller kvinna. Det vill säga att om Maria Lundström från Sverige gifter
sig med islänningen Gunnar Ólafsson kan hon kalla sig Maria Ólafsson (eller
María om hon vill ändra sitt förnamn enligt den isländska stavningen), Maria
Ólafsdóttir eller Maria Rögnudóttir (om den isländske makens mamma skulle
heta Ragna). Vanligast är dock att kvinnan behåller sitt namn. ·
Om en
förälder har ett utländskt namn kan man kalla barnet med ett efternamn med
tillägg av någon av ändelserna -son eller -dóttir om det utländska förnamnet
anpassas till det isländska språksystemet. ·
En
islänning säger oftast inte att han heter t.ex. Ólafur Gunnarsson,
utan att han heter Ólafur och är Gunnarsson, d.v.s. Gunnars son. Det
ligger liksom i namnsystemets natur! Om man t.ex. ska beställa bord på en
restaurang räcker det med att säga att man heter t.ex. Súsanna, och man kan
alltså utelämna efternamnet eftersom det är ointressant i det sammanhanget
att meddela vems dotter man är. ·
Ett
språkligt uttryck som tydligt visar efternamnets innebörd är att man kan säga
om två bröder, t.ex. om de tidigare nämnda Grímur och Helgi, att de är
Droplaugarsynir (söner till Droplaug i Droplaugarsona saga), d.v.s. att
efterleden -son står i pluralis. På svenska skulle det låta underligt om man
sade t.ex. Lars och Ove Svenssöner om bröderna Lars och Ove Svensson! ·
I
modern isländska skrivs namnefterleden -son alltid just så (utan ändelse),
precis som i svenska namn, medan substantivet skrivs sonur (med ändelsen
–ur). I fornisländska skrevs dock ändelsen -r ut i sonr. ·
I
telefonkatalogen och i liknande uppräkningar av namn, står namnen i
bokstavsordning efter förnamnen eftersom det är förnamnet som är själva
namnet. Efternamnet säger som sagt oftast endast vem som är personens fader
(eller moder). ·
P.g.a.
det krångliga böjningssystemet och de många vokalväxlingarna (omljuden och
brytningarna) kan det vara krångligt för en utlänning att lista ut vad
föräldern, oftast pappan, heter, eftersom man måste kunna härleda namnets
grundform utifrån genitivformen. T.ex. är Hjörtur pappa till en Margrét
Hjartardóttir, eftersom genitivformern av namnet Hjörtur är Hjartar. På samma
sätt är Bolli pappa till en Dóra Bolladóttir, eftersom genitivformen av
namnet Bolli är Bolla. Läs följande mening ur Brandkrossa þáttur och försök
lista ut vem som är förälder till vem, och vad alla inblandade heter (texten
återgiven med modern isländsk stavning): …var
hún móðir Gríms Mardallarsonar, föður Droplaugar, móður þeirra Gríms og Helga
Droplaugarsona. (Svaret på gåtan finns allra längst ned på sidan) ·
I Sverige
skrivs de flesta son-namn med två s, men det gör man alltså inte på Island om
namnet inte har genitiv-s, t.ex. Hjartarson (Hjörtur " Hjartar + son), men Gunnarsson (Gunnar " Gunnars + son). ·
Ibland
böjs egennamnet annorlunda än motsvarande substantiv, om ett sådant finns.
T.ex. får namnet Björn ändelsen -s eller -ar i genitiv; Björns eller Bjarnar,
medan substantivet björn alltid får genitivändelsen -ar; bjarnar. Efternamn
bildade till namnet Björn kan få antingen -ar eller -s i genitiv; Björnsson/Bjarnarsson,
Björnsdóttir/Bjarnardóttir. ·
Efternamnet
bildat till mansnamnet Magnús finns i två former för respektive kön;
Magnússon/Magnúsdóttir och Magnúsarson/Magnúsardóttir. Dock verkar den
förstnämnda formen vara vanligare. Namnet Magnús blir däremot alltid Magnúsar
i genitiv (d.v.s. med ändelsen -ar). ·
Vissa
namn bildade till Þór- skrivs med o utan apostrof, t.ex. Þorlákur, Þormóður,
Þorvaldur, Þorbergur, Þorfinnur, Þorgeir, Þorgerður, Þorgils, Þorgrímur,
Þorkell, Þorleifur, Þormóður, Þorvarður, Þorsteinn och Þorbjörg men Þór,
Þórarinn, Þórður, Þórhallur, Þóri, Þóroddur, Þórólfur, Þóra, Þórhildur och
Þórunn. |
|
|
© Susanne Rudholm 2002 susanne@islenska.net |
|
Ásta Svavarsdóttir
og Margrét Jónsdóttir. 1993. Íslenska fyrir útlendinga. Kennslubók í
málfræðiMálvísindastofnun Háskóla Íslands, Reykjavík. Björn Þorsteinsson, Bergsteinn Jónsson.
1991. Íslands saga til okkar daga. Sögufélag, Reykjavík. Guðmundur Finnbogason. 1926. Íslenzk
gælunöfn. I: Skírnir. Tímarit Hins Íslenzka bókmenntafélags 100 ár. Reykjavík Guðrún Kvaran. 1993. Íslensk mannanöfn. I:
Frændafundur. Fyrirlestrar frá íslensk-færeyskri ráðstefnu í Reykjavík 20.-21. ágúst 1992. Utg. Magnús Snædal, Turið Sigurðardóttir.
Háskóli Íslands, Háskólaútgáfan, Reykjavík. –
Islandske
personnavnemønstre gennem tiderne. 1996. I: Den ellevte nordiske
navneforskerkongressen. Sundvollen 19. – 23. juni 1994.
Kristoffer Kruken (red.), Norna-förlaget, Uppsala. Norna-rapporter 60. – Islandske metronymika. 1996. I: Studia
Anthroponymica Scandinavica. Tidskrift för nordisk personnamnsforskning 14. Utg.
Thorsten Andersson och Lena Peterson, Swedish Science Press, Guðrún Kvaran og Sigurður Jónsson. 1985.
Breytingar á nafnvenjum Íslendinga síðustu áratugi. I: Íslenskt mál og almenn
málfræði, 7. árgangur. Íslenska málfræðifélagið, Reykjavík. –
1991.
Nöfn Íslendinga. Heimskringla, Reykjavík. Halldór Laxness. 1962. Ónöfn. I: Vettvangur
dagsins. 2. utg. Helgafell, Reykjavík (Översättningen av citatet till svenska
är min egen). Helgi Guðmundsson. 1997. Um haf innan.
Vestrænir menn og ízlensk menning á miðöldum Háskólaútgáfan. Höskuldur Þráinsson. 1997-98. Bill Clinton og
íslenskar nafnvenjur. I: Íslenskt mál og almenn málfræði 19-20. árgangur,
Íslenska málfræðifélagið, Reykjavík. (I faktarutan om Bill Clinton och
isländska namnvänjor återges fritt och i fri översättning delar av Þráinssons
resonemang). Jón Axel Harðarson. 2002. Um karla og
karlynjur. I: Íslenskt mál og almenn málfræði 23. árgangur, Íslenska málfræðifélagið,
Reykjavík. Margrét Jónsdóttir. 1997-98. Hvernig ,,á’’ að beygja kvennmansnafnið Mist? I: Íslenskt
mál og almenn málfræði 19.-20. árgangur, Íslenska
málfræðifélagið, Reykjavík. –
2001.
Karlmannsnafn eða kvenmannsnafn? Um nafnið Blær. I: Íslenskt mál og almenn
málfræði 23. árgangur, Íslenska málfræðifélagið, Reykjavík. Sumarliði Ísleifsson. 1996. Ísland framandi
land. Mál og menning, Reykjavík. Svavar Sigmundsson. 1997. Málsagan og
nöfnin. I: Íslensk málsaga og textafræði. Ritstjóri Úlfar Bragason. Stofnun
Sigurðar Nordals, Reykjavík. Sven BF Jansson: Isländsk-svensk ordbok.
Femte upplagan. Rabén & Sjögren (s 437). Internet Bilden på Björk Guðmundsdóttir är hämtad på
hennes officiella hemsida: www.bjork.com Mannanafnaskrá och Lög um mannanöfn finns på
Dóms- og kirkjumálaráðuneytið (motsvarande Justitiedepartementet): http://domsmalaraduneyti.is
Om betydelsen av isländska namn:
www.mannanofn.com Informationen om Laxess är hämtad
Morgunblaðið på Internet: –
www2.mbl.is/mm/serefni/laxness –
www2.mbl.is/mm/serefni/laxness/verkin.html Statistik om isländska namn finns i Þjóðskrá
(folkbokföringen) vid Hagstofa Íslands (motsvarande Statistiska
centralbyrån): www.hagstofa.is
samt i Símaskrá (telefonkatalogen): www.simaskra.is Svensk namnstatistik finns på SCB:s (Statistiska centralbyråns) hemsida: www.scb.se Vísindavefurinn Vid Vísindavefurinn vid Islands universitet
(som betyder ungefär ’vetenskapsnätet’) behandlas all vetenskap; allt från astronomi till
handskrifter och psykologi. Besökare kan där läsa frågor och svar i allehanda
ämnen. Frågorna och svaren är ordnade ämnesvis, och där finns även en
sökfunktion. Adressen är http://visindavefur.hi.is/ Artiklarna som här använts, i huvudsak till
faktarutorna, är alla författade av Guðrún Kvaran: Om vanliga och ovanliga namn:
http://www.visindavefur.hi.is/svar.asp?id=459 Om Sigurðardóttir och Sigurðsson:
http://www.visindavefur.hi.is/svar.asp?id=2521 Om antalet namn på Island:
http://www.visindavefur.hi.is/svor/svar_5549.html Om fågel- och fisknamn:
http://www.visindavefur.hi.is/svar.asp?id=2130 Mamman heter Mardöll (som böjs
Mardallar i genitiv) och hon har sonen Grímur Mardallarson. Han är pappa till
Droplaug (Droplaugar i genitiv) som är mamma till pojkarna Grímur och Helgi
Droplaugarson (observera att mansnamnet Helgi böjs Helga medan flicknamnet Helga
böjs Helgu i oblika kasus!). Det kan alltså vara litet klurigt att veta vem
som är förälder till vem. Dessutom är det här bra att veta att substantiven
móðir och faðir böjs móður resp. föður i oblika kasus singularis. |
|
|
© Susanne Rudholm 2002 susanne@islenska.net |