| |
|
|
|
- Att vi kunde överleva! Det var mer eller mindre ett mirakel, sade Herbert Carlsson, Bohus-Malmön, som 1939 var med när motorseglaren
Nobless från Väjern exploderade fulllastad med flygbensin i fat. Alla kroppsdelar på Herbert var skadade efter olyckan. I
tre år gick han hos läkare, som fick honom att fungera igen.
- Men utan de tyska kirurgerna hade jag aldrig överlevt. De utförde ett fantastiskt arbete, sade Herbert.
Flera svenska fartyg fraktade vid denna tid bensin från Norge och Danmark till Tyskland, bl a då Nobless från Väjern. Sommaren
1939 började Hitler sin invasion av Norge och Danmark. I planerna ingick att i hemlighet lagra upp flygbensin.
Nobless hade i flera år gått på bensinfarten, där flygbensinen lastades i fat i lastrum och som däckslast.
Nobless gick två olika vägar. Om lasten skulle till Syd- och Östnorge gick man upp Brunnbuttelkoog och Holtenau och genom
Bälten. Skuller lasten till väst sida gick man upp Helgoland och väster om Danmark. Den här resan skulle lasten till östra
Norge och Nobless lämnade Hamburg med full last. Ombord befann sig skepparen och ägaren Gustav Olsson, Väjern och som besättningsmän,
Herbert Carlsson, Bohus-Malmön. Liksom alla andar gånger gick man in i slussen vid Brunnbuttelkoog för att klarera för färden
genom Kielkanalen. Nobless förtöjde vid kajen och fick besök av klareraren och dessutom av en familj som tidigare fått sin
lustjakt bogserad av Nobless.
När olyckan inträffade stod skepparen på däckslasten, medan Herbert Carlsson befann siig i hytten i aktern. Herbert tänder
en tändsticka och i samma ögonblick sker en våldsam explosion. Herbert far in i skottet och på däck kastas Gustav Olsson upp
i luften. Fartyget börjar brinna och exploderade besinfat regnar kring slusskajen. T.o.m. masten tog eld och skeppsjiggen
kastades tvärs över kanalen och vidare upp i luften över kanalkontorets hus innan den tog mark i en trägård.
Tryckvågen kastade upp Gustav i luften och han föll ner på däckslasten och ådrog sig benskador och brännskador. Från land
kom folk, som lyckades dra bort Gustav från däcket och sätta honom i säkerhet. Dettta var ett livshotande arbete av de tyska
båtmän, som arbetade i slussarna.
Herbert bröt bägge benen, fick ansiktet och huvudet skadat och hela kroppen var mer eller mindre ett ända brännsår. Han lyckades
trots detta att släpa sig ur hytten, där han togs hand om i det eldhav, som rådde kring bår och sluss. Han fördes till ett
tyskt lasarett, där skickliga kirurger började lappa ihop honom. Det tog totalt tre år innan han blev helt återställd.
Explosionen blev så våldsam att däcksvinschen slets bort från sitt stativ och vinschens cylinder kastades iväg och svetsades
fast vid ett spant, berättade Herbert Carlsson. Exposionen orsakde stora hål i kajen vid slussen och totalt fick slussen skador
för 30.000 kr, vilket var ansenlig summa 1939. Under en halv dag var all trafik i slussen stoppad på grund av olyckan. Hitler
fick varken flygbensin eller några mer frakter med Nobless till Norge.
Anledningen till explosionen blev aldrig riktigt utredd, men antas orsakats av att Nobless vid olycksresan hade last av bensin
i fat av speciellt tunn plåt. Dessa fat saknade de säkringar som de tjockare faten hade. Bensinångor från de tunna faten hade
därför dunstat ut och gått vidare in i styrhytt, maskinrum samt hytter.
Nobless hade registreringsnummer 5659 och var vidare byggd 1914 vid Klippans Varv. |
|
|
|
|
|
Den 10 november 1939 förliste den franskbyggda kuttern Livingstone från Väjern i Oslofjorden. Exakt hur olyckan gått till vet ingen, då vittnen saknas. De två ombord på Livingstone, skepparen och ägaren Johan Olsson och hans 19-årige son Nore omkom båda.
Fartyget hade den 29 oktober gått från Ystad med last av sand till Moss i Oslofjorden. Med anledning av att det var helg, så gick Livingstone in till hemmahamnen Väjern innan man fortsatte norröver. När det åter var dags för avgång gjorde Livingstone sällskap med en annan Väjernbåt, Sumbean, som under ordinarie skepparen Sten Karlssons militärtjänst fördes av skeppare Ivan Karlsson.
Det var bra väder när de båda fartygen lämnade Väjern. Den 10 november blev det sydvästlig kuling och snötjocka. Till detta kom det faktum att alla fyrar hade släckts. De båda fartygen tappade kontakten med varandra. Den 10 november passerade Livingstone Struyens fyr vid Sösterne. Under dessa usla väderbetingelser gick Livingstone på grund vid Drillene, sydväst om Fulehuk. När ovädret var slut några dagar senare upptäckte norska fiskare ett par masttoppar på olycksplatsen. Det var Livingstone, som stod kvar på grundet. Det fanns ingen människa ombord, men på skäret vid olycksplatsen låg Nore Olsson död.
- Allt pekar på att Nore levde när han kom upp på skäret, säger en anförvant i Väjern Sten Karlsson, som många gånger seglat i dessa farvatten. Bredvid Nores kropp låg hans pipa och tobakspung.
Nätterna kring tiden för olyckan var kalla och Nore Olsson frös ihjäl, sedan han genomvåt och och nedkyld tagit sig upp på skäret. Skeppare Johan Olsson hittades aldrig.
Sunbeam gick ungefär på samma kurs som Livingstone, men Ivan Karlsson lyckades i tid upptäcka dden mörklagda fyren, innan hans fartyg var uppe i brotten vid Drillene.Sunbeam fortsatte sin resa till Oslo i tron att Livingstone kommit fram till sin lossningshamn Moss. Några dagar senare blev det officiellt att fiskarna hittat en död person på ett grund intill en olyckplats. Samtidigt blev det klart att Livingstone inte kommi fram till Moss. Ivan Karlsson reste omgående till Moss, för att identifiera den omkommne.
Olyckan med Livingstone krävde två dödsoffer, men det kunde blivit ett tredje. Innan Livingstone lämnade Väjern på sin sista resa stod Helge Alfredsson från Hunnebostrand nere i hamnen. Helge hade tidigare varit mönstrad på Livingstone. Helge uppgav att då att han säkert gjorde fel som inte åter mönstrade på Livingstone. Nu blev detta i stället hans räddning från att dras med i olyckan. Nore Olsson fördes till hemorten av kuttern Ruby från Tjärnö och begravdes på Askums kyrkogård.
Livingstone hade Johan Olsson ägt sedan i slutet av 20-talet. Fartyget var byggt i Boulogne 1895 och hade registreringsnummer 4983. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Livingstone utanför Smögen |
|
|
|
|
|
|
|
|
En vacker räddningsbragd
Den 28/12 1925 skrevs ett reportage i Bohusläns stora tidning, nämligen Kuriren, om hur flera småpojkar roat sig på havsisen
alldeles utanför Väjern. Det var alltså på juldagen 1925 då olyckan var framme när en av pojkarna gick för långt ut på isen.
Isen brast och pojken föll i vattnet. De minsta pojkarna blev rädda och sprang iland, men en tolvåring, Elof Pettersson, lyckades
på den svaga isen krypa ut till sin kompis. Även räddaren, Elof, kom ned i vaken men lyckades efter tappert arbete ta både
sig själv ock kompisen upp på land. Därefter fick de gå hem med stelfrusna kläder. Ingen äldre person var i närheten vid olyckan
och ingen vuxen hade heller någon aning om den fara i vilken pojkarna svävat.
Rammad av ubåtar
Flera ubåtar var inblandade när båten Västkust från Väjern sänktes väster om Hållö den 8/3 1945. Mitt i natten girade Västkust
för en ubåt, men blev sedan rammad av en annan. Den sex månader gamla bolagsbåten Västkust sjönk på 12 min.
Fiskare Eskil Berntsson, Väjern berättar:
- Jag låg och sov i skansen och vaknade av en dov smäll, precis som om vi gått på ett isberg. I nästa ögonblick såg jag stammen
på en ubåt. När ubåten backade kröp jag ut genom hålet i Västkusts bog. På däck satte man ut en livbåt. Ytterliggare en man,
Majse-Per, sov och vi lyckades inte väcka honom. Under tiden tog Västkust snabbt in vatten. Fem man på Västkust gick i mörkret
i livbåten, som togs upp av Munktell från Smögen. Efter en stund kom en ubåt upp långsides. På däcket låg Majse-Per. Han hade
vaknat och krupit ut genom sky-lightet på Västkust. Soldater i gröna hjälmar och med bajonetter petade på honom. Vi räckte
fram händerna för att tacka tyskarna, för att de räddat honom. Ingen tysk tog dock våra framsträckta händer. Allt som allt
var det fyra tyska ubåtar kring oss.
Hemsk upptäckt
Alfred Johansson från Väjern anmälde den 8:e november 1875 att han i öppen sjö vid Tryggöskäret utanför Håby hittat en död
man, dock utan att man kunde känna igen honom.
Alfred Johansson från Väjern berättade att han fiskade och fick då syn på liket liggande i öppen sjö och alldeles naken förutom
en blå trasig ylletröja. Den döde mannen var också svårt sargad, antagligen mot klipporna vid stranden. Alfred kallade sedan
på hjälp från sin båt. Ett antal personer skyndade sig för att hjälpa till. Man lyckades få upp liket ur vattnet och därefter
lägga den döde i en kista vilken man begravde på Askums kykegård.
Efter denna händelse fick Alfred berätta sin historia för Kronolänsmankontoret. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
