Öringfeber i Mörrum av Niklas Bjerkebo

Drömfiske i Mörrumsån

Jag (Nille) och Chou (barndomskompis som numera bor i Fjollträsk) har under flera år försökt att, under mörkrets timmar, med flugspö och fluga lura den beryktade, storvuxna och svårflirtade havsöringen i Mörrumsån. Varje år med samma resultat, noll fiskar och inte ett enda j-a känn! Varje år har vi sagt att vi ska sluta med denna ytterst märkliga dragning till något som bara är oerhört tröttsamt och jobbigt. Man säger till alla det är semester (mest för att få lite sympati och förståelse), men kroppen är ju fullständigt utsliten efter några dagars ”nattafiske” utan känningar. Varje år tror och känner man att i år ska det ske, det där härliga hugget då linan slits ur händerna och man står där med puls på 300 och känner spöets gungningar i strömmen då drömöringen har tagit ett stadigt tag om den omsorgsfullt bundna flugan som man så bombsäkert tror ska ge fisk. Så här har det pågått, år efter år…

I år blev allt annorlunda…

Efter år och månader av ihärdiga försök att fånga höstens kämpe i Mörrumsån lyckades undertecknad få sitt livs fiske efter havsöring, helt av en slump eller av djup förståelse för havsöringens levnadscykel, ja det vete f-n! Fisk blev det och det med besked.

23 augusti 2007 kl 12.30

 Chou står på land och tittar på sina flugor och diskuterar lunch med mig, fiskebrodern Nille, som just nu står utvadad i 44 kubik i. Vi kommer fram till att rökeriet får bli dagens lunchrestaurant. Just som jag ska ta upp linan ur vattnet för att göra förmiddagens sista kast smäller det till. Med ca 3 meter löslina i händerna suger en firre till på nacken mellan öarna. Som i drömmarna stiger pulsen till minst 300 och knäna börjar skaka. Den här fisken får man ju inte bara tappa, det har nog gått minst 150 fisktimmar för att få känna just detta.

I ren panik ger jag Chou en knuten näve samtidigt som han fotograferar, jag tror inte att jag har fattat det riktigt än. Efter en del glädje (dvs när man tar hem lina) och ännu mer skräck (dvs när fisken tar hem lina) kan jag med min fiskebroders hjälp landa en fin havsöring på 5,75 kg.

Äran är räddad och jag har precis blivit Mörrums mest beryktade öringfiskare (kanske att jag tog i lite där men det var ungefär så det kändes). Mitt tidigare PB är faktiskt på just 5,75 kg och den togs på spinn någon gång under kritaperioden i Skräbeån.

Dagen efter var enbart Chou på plats eftersom det förban… arbetet behövde mig igen, tyvärr fick han ingenting men tappade en fin fisk i de hårda strömmarna.

6 september 2007 med 36 kubik                 

Efter senaste besöket kände man sig som värsta Hollywoodskådisen, man tyckte att alla tittade. Det gjorde de också men det vara bara för att jag, i min iver att fiska, satt ryggväskan upp och ner. Jag måste ha sett ut som värsta nybörjaren! Lite roligt faktiskt…

Jag löste ut mitt fiskekort 08.20 och begav mig genast ner till poolen där mitt ”superfiske” ägt rum några dagar tidigare. Jag fick genast veta att Mörrums lokala fiskeexperter tokfiskat hela morgonen (dvs sedan kl 05.00) utan att känna så mycket som en mört. Självförtroendet föll pladask, men eftersom jag släpat ner min sömndruckna kropp kunde jag lika gärna ödsla lite energi på att fiska ett par ”repor” i min numera favoritpöl.

Efter tre kast sprattlade det till i linan men släppte lika fort. Jaha, tänkte jag, Mörrumsfolket vet inte hur man fiskar öring…eller…var det kanske just en mört. Med lite mer mod i kroppen fortsatte jag sträckan ner till de lite hetare platserna och på nästan samma ställe som sist small det på igen, och denna gången satt den rejält på kroken.

Efter ca 20 minuter kunde jag med hjälp av en nyfunnen dansk fiskebroder bärga den 5,3 kg tunga havsöringen.

Nu hade både jag och alla andra fått beviset, det var inte tur att jag fick fisk. Jag gjorde nog något som föll havsöringen i smaken. Stolthet har jag känt förr, men det är nog såhär högmod känns? Nu gällde det att vara ödmjuk. Det kändes som att inte en enda havsöring i hela världen gick säker då jag vistades i närheten av åkanten. Ödmjukhet, va f-n e’ det?

 Jag drog mig ner till ”turistpoolen”. Öringarna visste inte vad som väntade de för nu kom havsöringskungen med siktet inställt på nytt PB. Efter ca tre fiskeminuter (ungefär en halvtimme) kom första hugget men den smet lika fort igen. Fem vanliga minuter senare sög det på igen, en bjässe, men också den lyckades fly i panik utan min krok kvar i gommen. Behöver jag säga att jag höll en lång frukost efter tre tappade fiskar.

Framåt eftermiddagen planerade jag mitt kvällsfiske utefter ån. Jag kunde snabbt konstatera att ryktet om mina tappade fiskar snabbt drog till sig fiskare vilket omöjliggjorde fiske i dessa poolerna. Mitt val fick bli ett bra ställe för havsöring om man får tro infödingarna i Mörrum. Kl 17.00 slängde jag flu’an i vattnet igen. Ca 20 minuter senare drog nästa silver på och efter en något mer dramatisk kamp kunde en ”spigg” på 3,8 kg landas med hjälp av en för mig okänd fiskebroder.

I ärlighetens namn ska nog sägas att han hade varit gladare om han själv hade fångat fisken. Han försvann lika fort som han kom…

Han tittade först på flugan jag använt.

Efter invägning och rensning av fisken gick resan åter mot Hässleholm. Vilken helt otrolig fiskedag!

8 september 2007 kl 09.00

Jag hade lovat mig själv att ta uppehåll för resten av året efter ett så otroligt bra fiske samt att ens bättre hälft nu börjat tröttna på att jag alltid var så j-a trött efter ”jobbet”. Jag lyckades att på bästa sätt förklara att det absolut är sista gången som jag åker till Mörrum i år. Ansökan om dispens gick igenom och resan till Mörrum var återigen ett faktum. Eftersom jag vid detta laget fångat en hel del fisk i ån kända jag att C&R var det enda rätta så hullinglös enkelkrok var mitt enda val. Trekrokarna fick stanna hemma!

Fisket startade 05.00 och flera minuter och timmar fortlöpte utan resultat. F-n, hade man trillat dit och blivit FF igen. Man kan ju rädda hedern och åka hem och skylla på migrän eller nåt, men inte innan lunch.

Eftersom det inte verkade va nå’n öring hemma  så  styrde kosan till Laxerian där en fralla och en kopp kaffe fick avnjutas i lugn och ro. Fisket planerades vidare under frukost .

08.50 ”ramlade” flugan åter i vattnet. Då tidigare fångstfluga satt i en buske på ettan fick en ny fluga göra entré. Detta visade sig vara ett utsökt val. I femte kastet, tvärs över strömmen, small det till igen. Ett par tunga gungningar berättade att detta inte var någon kilosfisk direkt, säkerligen en femkilos som satte sig på tvären i den tunga strömmen .

Då stora artister gör entré finns det alltid publik, jag hade tre danska fiskeentusiaster som hejade på vid strandbrinken. För dessa personer kunde jag inte visa min nervositet då min image skulle vara fullständigt krossad. Jag stod lugnt kvar och nickade till mina groupies att det ”bara” var en femkilos.

Den ena var ganska alert och ”hivade” snabbt fram en håv av modell mindre. Jag skulle inte våga håva en 3 grams abborre med den håven än mindre en stridslysten havsöring på ca fem kilo, den såg mer eller mindre ut som en isskopa som man använder vid pimpelfiske. Jag tackade honom så mycket för att han ville hjälpa till samt förklarade att stora fiskar ska man helst själv landa om det ska betyda något. Han mer eller mindre bugade sig och vek undan. Jag var hela tiden beredd att fösa undan dansken då han inte släppte taget om sin lilla skethåv. Som tur var behövde jag inte välta honom i spa’et, då han från och med nu höll sig lite i bakgrunden.

Efter ca 20 minuters kamp hade jag en märkbart trött öring i andra änden av linan.

Både spöet och jag var på bristningsgränsen då landningen skulle äga rum, men allt gick enligt instruktionsboken och jag kunde taila den vackraste öring jag någonsin sett.

Måttbandet visade 90 cm och den krönta vågen stannade på mäktiga 7,54 kg. Fy f-n vilken bra havsöringsfiskare jag e’!

Med ett brett leende på läpparna och ett nytt PB i frysen på Laxens Hus körde jag enligt hastighetsskyltarna hem mot Hässleholm och avslutade därmed årets absolut sista och bästa fiskedag i Mörrum.

Vad är det man säger – trägen vinner, koden är knäckt, vilket proffs eller vilken tur!

Bedöm själva!

Jag vet ju vad jag tycker!

/Nille ”öringkungen” Bjerkebo