Det tog ett lite längre tag för mig att bli rumsren än väntat, för du hade väldigt mycket att göra, men vi fixade det tillsammans. Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt intill dig i sängen och lyssnade på ditt snarkande, lyssnade på dina stadiga andetag och hemliga drömmar, och jag tänkte att livet kan inte bli mer perfekt än så här.

Vi gick långa rundor i parkerna, åkte långa bilturer och stannade för att äta glass (jag fick bara våfflan för "glass är inte bra för hundar" sa du). Vi gick långa turer i skogen och både du och jag njöt. Jag tog långa tupplurer i solen då jag väntade på att du skulle komma hem vid slutet av dagarna. Efter hand började du spendera mer tid på arbetet och du satsade på din karriär, och du lade mycket tid på att leta efter en människo vän. Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta och förstod dina besvikelser, klagade aldrig på dåliga beslut, jag viftade på svansen och visade glädje då du kom hem och när du blev kär blev jag lycklig för din skuld. Hon, numera din fru, är inte en "hund-människa" - men trots det välkomnade jag henne till vårt hem, och visade tillit och lydde henne. Jag älskade henne för att du älskade henne. Jag var lycklig därför att du var lycklig.

Sen kom människobarnen, och jag delade din glädje och lycka. Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur dom luktade och jag ville ta hand om dem jag också. Det var bara det att du och Hon var oroliga att jag skulle skada dem, och jag fick spendera mesta delen av min tid bannlyst till ett annat rum eller en hundbur. Åh vad jag ville älska dem, men jag blev fånge i kärleken. När dom blev äldre blev jag deras vän. Dom hängde i min päls då de försökte stå på sina egna ben, petade fingrar i mina ögon undersökte mina öron, och kysste mig på nosen. Jag älskade allt som hade med dem att göra och deras beröringar - ditt kel med mig var numera så sällsynt - och jag skulle försvara dem med mitt liv och det så behövdes. Jag smög ner i deras sängar om natten och lyssnade till deras oroliga andetag och hemliga drömmar, och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.

Det var tider då andra frågade om du hade hund, och du visade stolt dem foto av mig som du bevarade i din plånbok och berättade historier om mig. Dom senaste åren svarade du bara "Ja" och bytte sen samtalsämne. Jag hade gått från att vara "Din hund" till "bara en hund", och du undvek alla kostnader som hade med mig att göra.

Nu har du en ny karriärsmöjlighet i en annan stad, och du och De ska flytta till en lägenhet där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet för din "familj", men där var tider då JAG var din enda familj. Jag var jätte glad över bilturen (som i början av vårt "förhållande") tills vi kom fram till djurhemmet. Det luktade hund och katt, rädsla, och hopplöshet. Du skrev under lite papper och sa "Jag vet att ni kommer hitta ett fint hem till henne". Dom skakade på huvudena och gav dig en ansträngd blick. Dom förstår verkligheten för en medelålders hund, även med "papper". Du var tvungen att ansträngt rycka din sons händer från min päls under tiden han skrek "Nej pappa!!! Snälla låt dom inte ta min hund!" Och du var orolig för honom, och vilken hemsk erfarenhet du precis gett honom angående lojalitet, vänskap, och respekt för liv! Du gav mig en "hejdå" klapp på huvudet, undvek mina ögon, och artigt vägrade du ta mitt halsband och koppel med dig. Du hade en tid att passa, och nu har jag en också. Efter att du gått sa de snälla flickorna att Du säkert visste om att du skulle behöva lämna bort mig för flera månader sen men att du inte gjort några försök att hitta ett bra och mysigt hem. Dom skakade sina huvuden och sa "Hur kunde Du?" Dom är så snälla mot oss som deras upptagna scheman tillåter. Dom matar oss, naturligtvis, men jag tappade aptiten för flera dagar sen.

I början då någon passerade min bur, bubblade det i magen och jag tänkte och hoppades att allt detta bara var en ond dröm och att du kommit tillbaka för att hämta mig, eller så hoppades jag att det var NÅGON som brydde sig, NÅGON som kunde rädda mig. När jag förstod att jag inte kunde konkurrera med den glädje de söta valparna visade så gav jag upp och satte mig i ett hörn och väntade.

Jag hörde fotsteg från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen, och jag följde henne snällt i korridoren in i ett separat rum. Ett obehagligt tyst och tomt rum. Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron, och sa till mig att jag inte behövde oroa mig. Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad som nu skulle hända, men det var också en känsla av frihet och lätthet. "Kärlekens fånge" hade nu kommit till sittslut. Av min natur var jag orolig för henne. Jag kände igen obehaget och tyngden hon bar, och det känner jag till, på samma vis jag kände till alla dina obehag och ledsamhet. Artigt och snällt band hon ett band runt mina framben samtidigt som en tår föll längs hennes kind. Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade trösta dig för många år sedan. Vant stack hon in nålen i min åder. När jag kände sticket och den kalla vätskan som for genom min kropp, la jag mig tröttsamt ner, såg in i hennes vänliga ögon och mumlade "Hur kunde du?". Kanske förstod hon mitt hundspråk för hon sa "jag är så ledsen ". Hon kramade mig, och förklarade snabbt att det var hennes jobb att se till att jag kom till en bättre plats, där jag aldrig mer skulle bli ignorerad, slagen, övergiven, eller behöva försvara mig själv - en plats med mycket kärlek och ljus, så väldigt annorlunda än den här platsen på jorden. Och med den sista lilla kraften jag hade, försökte jag visa henne genom att vifta på svansen att mitt "Hur kunde du?" inte var riktat mot henne.

Det var du, min älskade husse, jag tänkte på. Jag glömmer dig aldrig och kommer vänta på dig i all framtid.

Måtte alla i ditt liv fortsätta vara så lojala mot dig som jag har varit!