Konamn

Av de olika husdjuren i finnbygden är det egentligen endast hunden och kon, som alla haft och har sitt eget särskilda namn. Egendomligt nog har icke hästen blivit delaktig av den stora rikedom på välvilliga, mer eller mindre poetiska namn, som kommit kon till del.
För det mesta har han så länge han varit okastrerad rätt och slätt fått heta "ori" , medan stoet hela livet igenom oberoende av färg och annat fått nöja sig med benämningen "tamma"(d.v.s. sto, märra), Paavon tamma, Kertun tamma o.s.v.
Valacken bär alltid namn efter färgen: musta, pruuni, rusko, valkko, karvo, harmi, hiirikko, paikko, liinikko, laukki, pilkki.

De inbitna hästkarlarna hade eljest en elak jämförelse beträffande stoet och kvinnan i det de ibland sade:
"tamma ei ole hevonen eikä vaimo ihminen".
Att namnbeståndet på hästar är så torftigt beror tydligen därpå, att behovet av namn på hästar icke är så stort, då man i regel icke har mer än en á två, högst tre hästar på varje gård. I stället visar namnbeståndet på kor - som vi skola se - en stor rikedom på olika namnformer. Varje ko - även om hon utgör världsfolkets enda - har sitt eget, ofta nog skrytsamt, pampiga namn.
En ko utan eget namn är här lika otänkbart som att en människa skulle sakna sådant.

Däremot har tjuren förr i tiden i hela Tornedalen fått nöja sig med den oegentliga benämningen "härkä" (oxe), medan den åt Gellivare-hållet i regel benämnts malli. Små tjurar ha ofta vid sidan av den något oriktiga benämningen "härkavasikka" (oxkalv) kallats med den icke särdeles respektfulla benämningen pulli, (Pullikka), härkämulli (=mullikka). Den egentliga finska benämningen på tjuren "sonni" användes för det mesta endast i sammansättningar sådana som "sonniyhdistys" (tjurförening).

Mot bristen på namn på tjurar svarar en desto större namnrikedom på kor. Och vissa av desamma förefalla att vara av mycket gammalt ursprung, då de
- som längre fram skall antydas - återgå på gamla föreställningar om, vad man har attiakttaga i sitt uppträdande för att kunna bavara "lyckan inom sin besättning". En framtida forskning inom namnbeståndet på våra ladugårdars gamla fyrfota, behornade och obehornade, stumma innevånare torde faktiskt kunna belysa ett stycke kulturhistoria, vår andes vandring från hedendimens vidskepliga mörker via en i kristendomens hägn levande kristlig vidskepelse över till vår tids mera fördomsfria uppfattning på denna namngivning.
De gamla hedniska konamnen leva kvar som gamla, stumma vittnen och berätta för oss om våra fäders - och måhända än mera våra mödrars - försök att ställa sig in hos de andemakter, av vilkas ynnset och nåd framgången inom denfrån äldsta tider i våra bygder så utomordentligt viktiga boskapsskötseln troddes bero. Namnen ha av vanans makt på traditionens osynliga vingar burits fram långt efter det de föreställningar, som mer eller mindre medvetet inspirerat deras uppkomst, skattat åt förgängelsen, drunknat i glömskans hav.

De hos Norrbottens läns Hushållningssällskap bevarade "prislistorna" från de kreaturspremieringar, som med tillämpningen av det av kaptenen S. Falck på 1880 - talet uppfunna s. k. Skaraborgssystemet sattes i gång även inom vårt län år 1889 och bedrevs till dess, att systemet ersattes med av utvecklingen på området framkallade mera ändamålsenliga åtgärder för kreatursskötselns befrämjande - utgöra en verklig guldgruva ifråga om ko namn i olika delar av vårt vidsträckta län. Dessa prislistor ha det företrädet framför senare upprättade namnlängder, att namnbeståndet här framträder i mera ursprungligt skick än fallet är i sistnämnda längder, där detsamma varit utsatt för kontrollassistenters och i någon mån även vandringsrättarnes nivellerande påverkan.

För att giva en fullödig bild av detta namnbestånd inom finnbygden skall jag här nedan entaga dels förkortade avskrifter av prislistornas namn på kor från kreaturspremieringarna på Seskarön den 28/7, i Vojakkala den 1/7, i Kuivakangas den 30/5 alla år 1907, i Nattavaaraden 24/8 1908, i Vittangi den 2/5 1910 och dels en förkortad sammanställning av prislistorna från premieringarna i Hakkasbyn den 26/8 1908 och 21/7 1910.

Den uppgivna förkortningen består däri, att samma namn icke upptagits mer än en gång på samma prislista, men har upprepning av detsamma på prislistan angivigs med en siffra, inom parentes invid namnet på det ställe, där det första gången uppträder på listan. Dessutom skall jag för att få med vissa karakteristiska namn, av vilka en del saknas i ovannämnda prislistor, komplettera desamma med korta utdrag av prislistorna från premieringarna i Jarhois den 17/6, i Kaunisvaara den 15/6 och i Huukkis den 16/6 alla år 1907.
Därtill ber jag denna materialsamling som bilaga få "deponera" prislistorna från premieringarna i Sattajärvi den 6/6 och Junosuando den 11/6 1907. Detta för att icke belamra texten här nedan även med dessa prislistor.

Jag börjar alltså med Prislista från kreaturspremieringen på

Seskarön den 28/7 1907:

Ihana Maitokaara, Palmu (3), Hertta (5), Mansikka (2), Kruunu (3), Koreapää, Maitomeri, Korea, Tuotu, Lykky, Omena, Juhlinki, Säily (2), Virtanen, Rusina, Helminki, Toivononni, Maininki, Sampi, Tähinki (2), Norma, Heluna, Onnenkukka, Puninki, Mustakorva, Onni, Päärly, Äpyli, Fiikuna.

Vojakkala 1/7 1907:

Punakorva, Onnenruusa, Omena, Rusina (4), Loka, Helminki (2), Onnenkukka, Lykky, Tähinki (2), Hertta, Kruunu (2), Fiikuna, Heluna, Tärna, Satula, Kesäkukka, Karjavalta, Blomma (2), Hiiliki (2), Äpyli, Kullankukka, Touko, Lehtisilmä, Merenemä (2), Salli, Sakasti, Elämänkukka, Jortaani, Tamminki, Liinapää

Kuivakangas 30/5 1907:

Joukhainen (2), Elämänkukka (2), Kajava, Ihana (3), Pääkaali, Punakorva, Tiljo, Pariisi, Rusina (4), Pulmu, Torstiki, Holvi (2) Päärly, Lilja, Onnelinen, Mansikka (2), Pomeransi, Herdinna, Liinapää (3), Kruunu, Lykky (2), Palsaami, Äpyli, Merenrikas, Kompassi, Tiisto (2), Ilonkukka, Juhaneksenkukka, Karjankukka, Liljankukka, Onnentähti, Mustikka, Aamurusko, Ruusu, Satuli, Omena, Kahvi, Onnenkukka, Kukko, Paasi, Vaasa, Franska, Sokkeri, Kirkko, Saksa, Sakasti, Freja, Danska.

Nattavaara 24/8 1908:

Fjälla, Kajava, Riekko, Blomma (2), Ruusu, Grannlotta (4), Modig, Onnenkukka, Punakorva, Tärna, Lehtiruusu, Onnenruusu, Onnenvilja, Sommergåsa, Palmuruusu, Tuoriki.

Hakkasbyn 26/8 1908 o. 21/7 1910:

Mustakorva (5), Kliitu (5), Svana (3), Karjo (2), Puola, Onnenkukka (5), Hillankukka (2), Blomma (6), Sokkeri (3), Hunaja (2), Kultakaula (2), Lumiki (2), Palmu (2), Riekko, Karjavalta (2), Joukhainen (2), Grannlotta (2), Ruusu (3), Palmuruusu, Skola (2), Goosa, Kukka (3), Lilja, Mustikka, Mansikka, Punakorva, Mantikka, Äpyli, Krona Palmuruusa, Palmo (3), Kanuna, Kirjo, Pääskynen, Ruusunkukka.

Vittangi 2/5 1910:

Äpyli (2), Punakorva (2), Fiikuna (2), Blomma (3), Joukhainen, Onnenkukka (2), Juhlinki, Tanstokka, Omena (6), Rusina (4), Diana, Mansikka (2), Satula, Kultalintu, Jortaani, Tammiki, Ruusu (3),
kyhkynen (2), Hertta (2), Palmu (3), Kruunu, Söönä (2), Ussa, Pääskynen, Kesäkukka, Haleva, Hiljanen, Tapuli, Karttuni, Kukka (3), Helmiki (2), Puolankukka, Hermeliini, Grannlotta, Puola, Kirjo (2), Onniki, Tistikki, Päärly (2), Kultakaula, Haaveruusa, Ihana (2), Kransi, Tuomiki, Tähiki, Onni, Tommelilla, Huhtiki, Lumiki.

Här följa så utdrag ur följande prislistor:

Jarhois 17/6 1907:

Valmu, Neittenkaari (2), Perjo, Maitikka, Elämankukka, Lemmenkukka, Kullankukka, Onnentähti, Ronkhainen, Mustikka, Maitomeri, Ruusentokka, Tuomiki, Lehiki.

Kaunisvaara 13/6 1907:

Muisto, Leikko (3), Maatiki, Pyhiki (3), Kauniki.

Huukkis 15/6 1907:

Muisto, Siisti, Alttari, Leikko, Meriki (2), Sievä (2), Kaunikki, Pyhiki.

Beträffande de olika namnformerna anmärkes, att i byarna i Nedre Tornedalen inskjutes i namn, som ändas på -ki ett n framför ändelsen ki; sålunda heter t. ex. övre Tornedalens
Lumiki, Lehiki, Tähiki i de nedre byarna för Luminki, Hehinki, Tähinki o. s. v. Sannolikt måste praktiskt taget alla mera allmänt förekommande konamn vara representerade i ovan intagna prislistor.

De givna framtida forskare ock tillfälle bedöma frekvensen för de olika namnformerna. Här skall utöver vad ovan anförts endast konstateras, att de många poetiska namnen - sådana som Toivononni, Onnentähti, Onnenkukka, Onnenruusu, Kullankukka, Kultakaula, Kultavilja, Kultalindu, Lemmenkukka och andra liknande högstämda utgjutelser, tydligen betraktas som uttryck för det goda förhållande, som rått mellan våra stumma tjänare och deras skötare och för skötarens värdesättning av våra kor. Man har gett kalvarna vackra, poetiska namn och hoppats, att de som kor skola lämna rikligt med mjölk, komma snällt hem från betet o. s. v.

Möjligen kan en del av dem ock ha sin tillblivelse att tacka inflytandet av samma motivkomplex, som återspeglar sig i namn sådana som Meri, Meriki, Merenrikas, Merenemä m. fl., vilka sannolikt böra ses mot bakgrunden av den gamla uppfattningen om, huru utbytet av jakten, fisket och från borde ladugården framställas för utomstående.
Dessa namn äro sannolikt ett arv från den tiden, när det hette: "Nurkuen veestä, nurkuen maalta, mutta levitellen lehmän annin",d. v. s. man skall knorra på avkastningen från vattnet och från skogen men "breda ut", skryta med avkastningen från ladugården. Och det lär vara svårt att komma längre i skryt än att kalla en ko för Merenemä = havets moder.

Så har vi en grupp namn, som sannolikt måste sättas i visst samband med den kristna världsskådningen d. v. s. tron på de kristna andemakternas lyckobringande inflytande; hit hänföras Jortaani, Kirkko, Sakasti, Tapuli samt Alttari och Holvi. Slutligen förtjänar namnet Leikko ett skärskilt omnämnande, därför att detsamma sannolikt numera endast existerar i Hushållningssällskapets prislistor men icke bäres längre av någon levande kossa. Ännu för ett tjugotal år sedan var detta namn däremot icke ovanligt i övre Tornedalen.

På dess bärare hade alltid en bit antingen av båda eller åtminstone ena öronspetsen skurits av och därav namnet. Anledningen därtill var den, att då spädkalven blev av en eller annan anledning sjuk, trodde man, att den skulle tillfriskna, om man skar av dess öronspets, så att blodflöde uppstod. Jag har iakttagit fall där man icke nöjt sig med båda öronspetsarna utan därtill klippt av även svansspetsen.

Jag tror att ovanstående konamn böra för framtida folklivsforskare erbjuda åtskilligt av intresse, varför de böra bevaras åt eftervärlden. Det är detta som skall motivera deras intagande här.

Bilaga till Agronom W. L. Wanhainens uppsats om konamn i Tornedalen.

Sattajärvi 6/6 1907:

Ilo (2), Sokkeri (2), Kultavilja, Juhliki, Meriki, Punakorva (4), Onnenkukka (2), Äpyli (2), Rusina (2), Pääskynen, Lumiki, Hillankukka, Mustakorva (3), Ingeri, Kajava, Palmu, Vakkeruusa, Omena (4), Lykky (2), Hilla (2), Ihana (2), Blomma, Kransi, Tähinki (2), Otava, Fiikuna (2), Saksa (2), Tähti (2), Peluna, Koreapää (3), Karjavalta (2), Ruusu (2), Tapuli (2), Kruunu, Hertta (2), Onnentähti, Kirjo (2), Lööki, Mansikka (2), Perjo, Tammeruusa, Pomeransi, Kyllikki, Hanhii, Soutta, Fantti, Renko, Leikko, Merenemä, Alku.

Junosuando 11/8 1907:

Sokkeri, Vakkeruusa (2), Helmiki, Västeri, Palmu (2), Helmeriini, Äpyli (2), Onnenkukka (3), Lumiki, Lykky, Joukhainen, Jaretti, Omena (3), Punakorva (2), Onniki (2), Kirjo (3), Mustakorva, Haapana, Virrankukka (3), Prikkuruusu (2), Fiikuna (2), Sortti (2), Puolankukka, Västäräkki, Rusina, Kruunu, Kameli, Kliitu, Hillankukka, Lauriki, Meriki, Sokkeri.

Källa:
ur Tornedalen n:r 4
som presslades den 1 aug. 1937
Lösnummerpris: 60 öre. år 1937

Amanda och tjuren Lanna på daglig promenad
i Norrbotten på 1950-talet

Kortet kommer från
http://w1.141.telia.com/~u14102529/fjallkor/index.html
Fotot har inget med berättelsen att göra.

Tyvärr verkar denna hemsida inte finnas kvar på nätet, tråkigt nog.

Dessa bilder talar verkligen sitt eget lilla språk.
Förvånandsvärt är, att tjuren faktiskt ser riktigt snäll ut ???
brukar de väl inte vara, eller...
......var kanske tjuren Lanna ett undantag ?