I Albanien lyftes den socialrealistiska kulturen fram liksom i Sovjet. Trots det så behöll man en mycket stark nationell och folklig prägel. Albanska Arbetets parti hade stort förtroende och auktoritet hos befolkningen och dess inriktning i kulturfrågan var: "Vår nationella kultur måste vara socialistisk till innehållet och nationell till formen".Vilket kanske kan kännas främmande för oss i de kapitalistitiska länderna där trenderna ibland avlöser varandra lika ofta som man byter skjorta.Bland de mer kända albanska poeterna och författarna som för övrigt blivit översatta till svenska bör nämnas: Dritero Agolli, Ismail Kadare´. Det finns för övrigt en dikt samling översatt till svenska som heter Örnarna och Bergen.Här några smakprov på översatt albansk poesi:

---

O Talo min syster!

Kom, Talo låt oss skynda med fart!

Dina fingrars beröring stannat kvar i mitt hår,
dina kramars värme känns än, fastän jag blivit stor.
Din bild bryter fram genom dimmor och år,
Kom lilla syster, kom under vinrankans krans!
Låt oss omfamna far, när han trött kommer hem från hagen
Då försvinner hans pannas rynkor som om de aldrig fanns
och all oro och förtret han burit under dagen.
och än jag skuttar glad vid din sida, jag din lillebror.

I sorglös värme svävar dagarna omkring
bland apelsinträden här i Dhermi, vid havets rand.
Och vita dukar svänges av flickorna i dansens ring
men de svarta har för evigt lämnat både hjärta och hand,
o Talo, min syster!

(av LLambro Ruci, Tirana 1970)

Albansk poesi före kriget:

Eländets poem.

Eländet är en tugga som fastnat i din hals,
du sväljer och sväljer men det händer inget alls
mer än att din olust växer när du ser
uppsträckta händer och plågade ögon som ber,
bleka kinder, skugglika gestalter i en vrå.
Där lever de sitt usla liv, där dör de likaså.
Överallt detta reser sig liksom ett hån
mott himlens höjd de gyllne kors och höga minareter
för att ge ståt och glans åt helgon och profeter.
Och denna prakt är blodigt svek mot skuggorna i vrån.

Eländet bär all hemsk förnedrings kännetecken,
som dräkt en smutsig trasa med ohyra i vecken,
där ovanför ett ansikte, grått av gatudamm,
som röjer vanvård, olycka och skam
med slocknad blick och munnen stelnad till ett grin.
Här samlas det avfall man kastar ut till svin,
de rester som har kommit från utsugarens bord,
den grymma best som oupphörligt plågar vår jord.
Eländet saknar mening. Dess otäcka lumpor
var en gång hela, rena kläder, ett förhoppningens baner,
som grymt slitits i trasor och skändligt sölats ner.

Eländet ger sig hän åt driftens trånad.
I mörka prång, bak fattigfolkets gränder,
på någon matta, ibland orenhet och fukt,
där blottas naken hud, där trevar lystna händer,
där blossar känslan upp till våldsam brånad,
där avlas uti smuts och nöd en livets frukt
förutbestämd att växa upp bland skuggorna i vrån.

Eländet skälver i spädbarnets öga.
Det flämtar som vaxljusets slocknande låga
under ett tak fullt av spindelväv och sot
där människor går till vila bland avskräde och skrot.
Där söker ett sjukt barn i hopplös gråt sin tröst
men modern kan blott bjuda det sitt sinande bröst.

Hon öser ut sitt hat över satan och gud,
förbannar sin avkomma, sitt ödes hårda lott,
och barnet får ej njuta moderns smekning mot sin hud,
ty där finns ingen kärlek, hat lidande blott.

Eländets barn växer upp i skuggan av de hus
vars höga murar stänger ute varje trashanks röst
som kunde störa herrarna i deras liv i sus och dus.
Eländet känner ingen misskund, ingen tröst.

Eländet leder barnet till för tidig mognad,
vill lära det att undfly en hotande hand.
det sjuka barnet hemsöks av en nattlig vålnad
då feberyrseln blossar till våldsam brand
och över barnets kinder anas dödens dunkel.
den frukt som blivit mogen har sitt bestämda mål,
det barn som döden tar slukas upp av gravens svarta hål.

Eländet bär stundom smink och puder,
såriga läppar, målade kinder och en kropp som bjuder
i smutsig handel ut sig själv till var och en
och går i säng, till salu nu och om igen.
För denna tjänst ges några slantar som betalning
men främst är lönen smälek och förnedring.

Eländet skänker också gods som arvedel
-den ene vinner kapital och dyrbar egendom,
den andre själslig smärta och ärftliga fel.
Måhända finns där en hågkomst av den straffdom
som världens synd och himlens tyngd har drivit fram.
Den dag då husets tak bröts sönder och föll ned
då hördes genom rymden vrål av fasa och av skam
med förbannelser och böner ekande från led till led.
det var Kains röst, den förste mördaren av människostam.
"ja, så dör den som förgripits sig på livets gåva,
han krossas under den stränge gudens tunga fot."
Så talar prästen om den högstes straffdom, om Jehova,
som utkräver hämnd och fodrar bön och bot.

Eländets syster är glaset med drycken som ger tröst.
I ruskiga krogar där dricks det för att glömma
de nio och nittio sorger som fyller ett plågat bröst.
Den krake som tömmer sitt glas för att drömma
förs bort av yrsel, av sällsam ljuvlighet
men drycken den är satans, den smeker så milt
och i nästa stund, utan nåd och barmhärtighet
hugger den som ormen, förrädiskt och vilt.
Drinkaren som faller, likt vetet för skäran,
ligger där slagen, i gråt eller skratt,
så tragiskt, så komiskt, i eländets natt.
Ja, den som med glaset vil döva sin smärta
får endast allt djupare sår i sitt hjärta.

Eländet söker ej nåd, det kräver blott sin rätt!
Nåd?! Ett påfund som skapats av sluga prelater
som lurar enkla mänskor på tusende sätt.
Och stackarn som tigger en slant av en pater
får allmosa från gudsmannen av fariseers ätt.

Eländet är ett ont som lever och består
i skuggan utav prakt och heliga ikoner.
Och detta hemska onda betvingas och förgår
först då tar vi upp kamp och störtar penningmaktens troner!

(av Migjeni, ur "Vargjet e lira" Tirana 1936)