Kap 3 Inte marxist-leninister utan hycklare

*Crustjoviterna Enver Hoxha

Kap 3. Inte marxist-leninister utan hycklare.

Mikojan, en kosmopolitisk skojare och oförbätterlig anti-alban. Svåra diskussioner i juni 1953 om ekonomiska frågor. De sovjetiska ledarna köpslår över hjälp till Albanien. Crustjovs "råd" ett år senare: ni behöver inte tung industri, vi skall förse er med olja och metaller, oroa er inte för brödsäd, vi kommer att förse er med allt vad ni behöver. Gräl med Mikojan. Missnöje inom Comecon hos de revisionistiska cheferna: Ochab, Dej, Ullbricht. Juni 1956 Comecon-konsultation i Moskva. Crustjov: vi måste göra som Hitler gjorde. Samtal med Crustjov igen. Hans råd: Albanien skall avancera med bomull, får, fisk och citrusfrukt.

Vi var bestämda att fortsätta på och utveckla ytterligare den praktik, vilka vi påbörjade på den tiden Stalin levde, att utbyta åsikter och söka bistånd hos de sovjetiska ledarna för våra ekonomiska problem. Under de första 8-9 åren av folkmakten hade vi nått en serie framgångar i den ekonomiska utvecklingen av landet. Vi hade tagit de första stegen till industrialisering och kollektivisering av jordbruket, hade skapat en säker bas i den riktningen och samlat viktiga erfarenheter som skulle säkerställa att vår socialistiska ekonomi utvecklades inför framtiden. Vi hade inte blivit inbilska över vad vi hade nått och inte heller dolde vi problem, svagheter som vi hade. Därför kände vi nödvändigheten av kontinuerlig konsultation med våra vänner och främst av alla: ledarna för sovjetunionens kommunistiska parti, och vi hade också behov att materiellt bistånd och krediter från dem.

Dessa betraktade vi aldrig som allmosor och sökte dem aldrig som sådana. Nåväl, på detta område med våra kontakter med ledningen efter Stalins död, såg vi snart de första tecknen på att saker och ting inte var som förr. Det var någonting fel, den gamla atmosfären fanns inte längre, då vi kunde gå till Stalin och öppna våra hjärtan för honom utan tvekan, då han lyssnade till och talade till oss rakt från hjärtat, den internationelle kommunistens hjärta. Mer och mer för varje dag såg vi i hans efterföljare , inte kommunister utan hycklare. Speciellt var det Mikojan som var den mest negative, det mest tvivelaktiga elementet och den största intrigmakaren i sovjetunionens kommunistiska partis centralkommites presidium. Denne hycklare som jämt och ständigt malde med käkarna och gnisslade tänder, grubblade samtidigt på djävulska antimarxistiska konspiratoriska kupplaner som det visade sig senare.

Denne individualist med det ovänliga ansiktet och sitt svarta hjärta uppförde sig hotfullt, speciellt mot oss albaner. Våra relationer med denne gnidne köpman och pengamånglare var av ekonomisk och kommersiell natur. Allting som berörde Albanien vad gällde krediter och kommersiellt utbyte såg denne individualist enbart från synpunkten som köpman. Den vänliga, internationalistiska, socialistiska andan försvann så fort han var inblandad. För Mikojan var Albanien en geografisk notation, ett land med ett folk utan betydelse. Jag hörde honom aldrig säga ett endaste ord om vårt krig, vårt folk eller de uppoffringar vi hade gjort i kampen mot de stora svårigheter för återuppbyggandet av landet och dess ekonomi, som ruinerats av kriget. Han som hade besökt nästan varje land sade aldrig ens att han ville besöka Albanien.

Det verkade som om det sovjetiska ledarskapet baserade sitt agerande på den "stora ekonomiska erfarenhet" från denne kosmopolitiske hycklare, vilken som historien visade, konspirerade tillsammans med Nikita Crustjov mot Stalin som de hade bestämt att mörda. Han erkände det med sin egen mun för Mehmet och mig i februari 1960. Efter kuppen gjorde de gemensam sak med den amerikanska imperialismen och verkställde förstörandet av Lenins och Stalins stora arbete. Det var Mikojan som bestämde vilket bistånd Sovjetunionen skulle ge Albanien liksom de övriga länderna. I kontakterna med oss var Mikojan inte bara den mest girige utan också den mest förolämpande. Den här antialbanska linjen som han följde var permanent, även när Stalin levde. I mina memoarer "With Stalin" har jag skrivit om en händelse när Stalin talade med mig om den internationella hjälp Sovjet skulle bistå oss då han log och frågade: <<"men albanerna själva då, kommer de att arbeta">>? Jag förstod genast varför Stalin frågade detta.

Två eller tre dagar tidigare hade vi haft en lång debatt med Mikojan rörande våra ekonomiska situation och den begäran om hjälp vi presenterade för den sovjetiska ledningen. Mikojan hade uttalat sig förolämpande om vår situation och våra affärer, han hade gått så långt att han sade till oss: ni baserar er utveckling på främmande hjälp enbart. <<"Nej, inflikade jag. Det är inte så. Vi arbetar dag och natt, vi sover knappast, men det är de omständigheter och svårigheter som vi har" >>och jag fortsatte att tala om den outtröttliga och självuppoffrande arbete som arbetarna, de arbetande bönderna ungdomarna, kvinnorna och hela befolkningen utförde. <<"Men">>, sade hycklaren och gjorde en reträtt,<< "ni vill grunda en industri. Industri är svårt för er och det finns ingenstans för er att finna den förutom att söka den från utlandet. Sysselsätt arbetskraften i jordbruket, förbättra livet på landet och förlita er inte på att nå utveckling genom industri enbart">>. Vi fortsatte att argumentera med den armeniske handelsmannen under en lång tid. Han avslutade diskussionen med att säga: <<"nåväl, jag ska framföra detta till ledningen">>.

Det var inte rent spel att behandla oss likadant som Östtyskland, Tjeckoslovakien etc. En gång hade jag ett häftigt gräl med Mikojan därför att han angrep mig och skällde ut mig för det faktum att våra kor gav 500 till 600 liter mjölk per år. <<"Varför behåller ni dem, frågade han? Slakta dem. I vårt land ger en ko……..">>skröt han och nämnde siffran för så och så många tusen liter mjölk. <<"Ursäkta mig" >>, sade jag, <<ni är gammal kader i den sovjetiska staten och borde veta: omedelbart efter oktoberrevolutionen, låt oss sägs 1920 eller 1924, gav era kor så mycket mjölk som de ger idag">>? <<"Nej">>, svarade han <<"saker och ting var annorlunda då">>. <<"Och det är fallet med vårt land nu">>, sade jag. <<"Vi kan inte nå er nivå 4 till 5 år efter befrielsen. Huvudsaken är att vi har börjat att arbeta och att vi är angelägna om utveckling och framsteg. Vi saknar varken önskan eller vilja men vi måste värdera saker och ting korrekt">>.

Efter Stalins död så blev de antialbanska nyanserna hos myglarministern en permanent linje. Nåväl, nu var han inte längre ensam, hans penna som för det mesta skrev nej till våra moderata krav hade stöd hos andra. Jag har redan skrivit om mötet i juni 1953 men Malenkov, Beria, Mikojan och andra i Moskva. Jag måste säga bland andra saker, att på det sätt de behandlade oss och skötte de ekonomiska problem som de reste så kände jag att det inte bara var den oförglömlige Stalins person som saknades i Kreml utan också hans generösa anda, hans tilltalande, vänliga behandling och hans utomordentliga marxistleninistiska tänkande. Jag hade inte talat mer än i några minuter om den socioekonomiska situationen i Albanien och den makalösa mobiliseringen av de arbetande massorna, kommunisterna och kadern i arbetet när Malenkov avbröt mig. <<"Nå, kamrat Enver du presenterar situationen i Albanien för oss som bra, fakta är inte så. Därför ska du lyssna till våra observationer. De levererade en häftig kritik om vår situation och arbete">>. Vi visste inte riktigt varifrån de hade fått dessa data.

Två utslag av deras kritik har fastnat i mitt minne. Det första gällde vår statsapparat. <<"Er apparat, anförde det sovjetiska ledarskapet är så stor och uppblåst att inte ens Rockefeller och Morgan skulle tordas upprätthålla en sådan. Era bönder har ont om mat, har inga oxar, inga hjordar, har inte ens en kyckling">> (bara de själva visste hur de hade lyckats räkna kycklingarna i Albanien) låt vara att andra saker har prioritet. Rockefeller å ena sidan och utarmad å den andra, hur skulle jag uppfatta denna logik. Men Mikojans röst tillät mig inte att grubbla så länge. Som den man av siffror han var så använde han när han talade procent, siffror, jämförelser och diagram, han fortsatte: <<"er ekonomiska situation är dålig, ert jordbruk eftersatt, ni har en mindre kreatursstam än före kriget, ni importerar 20% av ert brödsäd, kollektiviseringen går långsamt då bönderna inte är övertygade om det rätta med kollektivisering. Ni exploaterar bönderna. Finansiella frågor går dåligt för er, ni vet inte att idka handel">>.

Trots den respekt som jag kände för den sovjetiska ledningen kunde jag inte hålla mig tyst: <<"vi festar och dansar inte, svarade jag, vi arbetar och svettas men allting kan inte bli bra direkt. Ni har själva gått igenom den här fasen, glöm inte det">>. <<"Nej">>, svarade han, <<"vi glömmer inte men vi arbetade själva. Också vi arbetar själva">>, fortsatte jag, <<"därför att det inte finns några trälar i vårt land. Vi bönfaller inte men vi ber om internationalistisk hjälp">>. Mitt skarpa svar fick hans tonläge att gå ner en aning. Icke desto mindre fortsatte han: <<"era planer är alltid ouppfyllda, ni utför ett kollosalt byggnadsarbete i ert land men dessa byggnader är inte kompletta, först och främst på grund av att ni har brist på arbetskraft och inte har anpassat er till rådande förhållanden och för det andra är ni engagerade i byggandet av många fabriker som inte är nödvändiga. Ni utför allt detta byggande utan att ta med i beräkningen de verkliga förhållanden som råder i Albanien. Ni bygger en vattenkraftstation i Mat. Vi frågar er, var ska ni använda den elektriska kraften? Vi kan inte se var ni ska använda den. Ni har inte användning för så mycket elektrisk kraft">>. Hans slutsatser var mycket överraskande för mig. <<"När den är klar kommer vattenkraftstationen i Mat att leverera 25,00 KW. Verkar det vara en stor och onödig siffra för er? Kom ihåg kamrat Mikojan att vi inte bara behöver elkraft just nu utan också för att den planerade utvecklingen i vårt land inte kan garanteras utan att i tid ta dessa mått och steg för att tillhandahålla elkraft. "Ni är inte exakta i er planering. Vattenkraftstationen kostar er en enorm summa. Dessutom har ni planerat att bygga icke nödvändiga fabriker som dessa för stål-, virke-, pappers-, glas-, linfrö-, brödtillverkning. Behöver Albanien alla dessa fabriker. Varför bygger ni ett raffinaderi? Har ni tillräckligt med olja, eller bygger ni för att lämna den åt sitt öde? Ta er en titt på alla dessa saker och ta bort det som inte behövs. Frågan om jordbruket är mycket viktig därför bör ni reducera era investeringar inom industrin och stärka jordbruket">>.

Jag lyssnade till honom när han sade detta och för ett ögonblick syntes det mig att jag satt ansikte mot ansikte, inte med en medlem i sovjetunionens kommunistiska partis centralkommites presidium och sovjets ställföreträdande premiärminister utan Kidric, Titos sändebud som med sina medarbetare 7 till 8 år tidigare hade gjort allt för att övertyga oss att överge industri och inte påbörja några industriella projekt. <<"Jordbruk, jordbruk">>, insisterade männen från Belgrad. <<"Jordbruk enbart jordbruk">>. Jag hörde dem råda mig nu i Moskva 1953. Detta möte vilket skulle uppta våra ekonomiska problem fortsatte i samma anda till slutet. Några dagar senare möttes vi igen. Mikojan och en eller två andra sovjetrepresentanter och åter klarlade vi de ekonomiska problemen. Med vetskap om den ohjälpsamma inställningen hos våra vänner hade vi återkallat många av våra krav. Vi begränsade oss till de mest nödvändiga sakerna och utan hänsyn till deras råd så lyckades vi säkra en mindre kredit för industri, speciellt oljeindustrin och gruvorna.

Jag kommer aldrig att glömma det ögonblick då vi mötte Malenkov och Mikojan för den slutliga diskussionen. <<"Med hänsyn till era råd">>, sade jag", <<"har vi pratat igenom saker och ting med våra kamrater och vi har bestämt att pappersfabriken såväl som glas och stål och brödfabrikerna som vi begärde skall skjutas fram till den kommande femårsplanen">>. <<"Pravilno">>, sade Malenkov medan Mikojan skyndade att sätta ett kryss på listan med sin stora penna. <<"Vi kommer att skjuta upp byggandet av vattenkraftstationen vid Mat till 1957">>. <<"Pravilno">>, repeterade Malenkov och Mikojan kryssade över det också.<< "Vi kommer att flytta byggandet av järnvägen och bitumenfabriken">>.<<" Pravilno, pravilno" >>och så kom detta möte att avslutas. <<"Kom tillbaka igen">>, bad de oss när vi bröt upp. <<"Fundera ordentligt på sakerna och skriv till oss">>.

Vi tackade våra vänner för vad de hade givit oss och återvände till Albanien. Det minsta man kunde säga om våra intryck från den här resan var att de inte var speciellt goda. Fortfarande bevarade vi våra känslor och vänskap för Sovjetunionen, för Lenin och Stalins hemland. Det dåliga intryck de hade gjort på oss bevarade vi för oss själva, diskuterade dem ängsligt sinsemellan för i själva hjärtat ville vi inte att saker och ting där skulle ta en felaktig väg. Vi sade till varandra att de sovjetiska kamraterna själva hade stora ekonomiska svårigheter, förlusten av Stalin hade utan tvekan förvirrat dem lite, det var inte alldeles lätt att ta över ledarskapet helt och vi hoppades ivrigt att dessa skulle reda ut sig.

Några månader senare erfor vi likväl att något inte stod rätt till hos dem. Den 22 december 1953 så sände vi ett långt brev till Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommite i vilket vi efter att ha beskrivit de mått vi vidtagit för att stärka folkmakten, vår ekonomi, förbättrandet av livet i byarna och utvecklingen i jordbruket, så presenterade vi en räcka problem och några krav på bistånd och kredit som vi ville konsultera om, det gällde vår kommande 5-årsplan. Vi hade skrivit detta brev efter deras instruktioner baserad på en utsträckt studie över åtskilliga månader och vår uppfattning var att våra krav var mycket väl grundade och nödvändiga. Rådgivarna och specialisterna från sovjetunionen som kommit till vårt land inom ramen för samarbetet mellan våra två länder var av samma uppfattning. Inte mer än 5 eller 6 dagar efter det vi sänt vårt brev till Moskva anlände svaret från Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommite till Tirana. Hela brevet innehöll 15 eller 20 rader. "Ni har inte presenterat situationen bra, ni har gått igenom situationen för fort, ni har inte gått tillräckligt på djupet, inte vidtagit nödvändiga mått och steg, preparera planen bättre och skriv till oss igen. Detta var kontentan av brevet undertecknad av centralkommiten.

Den ovänliga och förolämpande tonen hos det nya sovjetiska ledarskapet berörde oss illa. Vi kunde inte dölja vår förvåning. Hur kan dessa personer i Moskva veta om vi har presenterat våra problem rätt eller fel, när det är vi som bor och arbetar i Albanien. Nåväl, de tidigare möten, speciellt med Mikojan hade redan lärt oss vad som skulle göras för att tillfredställa de sovjetiska ledarna. Vi skar ner många av vår krav och flyttade från förslaget till framtida plan några av de saker vi hade föreslagit inom industrins område och sände en andra upplaga eller mer noggrant ett stympat brev. Vi misstog oss inte. De informerade oss att de väntade på oss i Moskva för att konsultera och hjälpa oss. Vi höll det första mötet med de sovjetiska ledarna den 8 juni 1954. Det var just det mötet som Crustjov inte ville prata om våra ekonomiska problem därför att han var en dålig alban som han sade men där han gav oss en lektion om rollen som partiets förste sekreterare och premiärminister. Nåväl, i slutet på denna lektion pratade Crustjov också om ekonomiska problem i allmänhet genom ett anförande i form av orientering och goda råd om den linje vi skulle följa i vår ekonomiska politik. <<"I utvecklingen av er ekonomi">>, sade han, <<"måste ni vara försiktiga med era kalkyler. Låt oss ta olja till exempel. Är det i ert intresse att investera så mycket i olja">>, frågade han. Jag förstod omedelbart vad han var ute efter.

Trots instruktionerna som de hade gett oss tidigare att vi skulle ge upp att prospektera och utvinna olja i Albanien så insisterade vi i det andra brevet på våra åsikter och bad dem om hjälp inom denna sektor. Nu, därför att han reste frågan tog jag tillfället i akt att lägga fram vår åsikt ytterligare en gång. <<"Som ni vet, från brevet vi sände er">>, sade jag, <<"då regeringen och vårt partis centralkommite ställda inför en mängd ekonomiska och politiska problem kommit till slutsatsen att vi måste fortsätta utvinningen och prospekteringen till varje pris, fastän det är en tung börda för vår ekonomi ytterligare ett tag om mängden olja inte höjs. Vi måste fortsätta att prospektera och utvinna olja, fortsatte jag att för det är ett ämne av stor strategisk betydelse, viktigt för vårt land och vårt läger. Nåväl, de existerande hålen för prospektering och utvinning är fullständigt otillräckliga. Utvinningen minskar stadigt och det orsakar inte bara svåra underskott i produktionen och tynger vår ekonomi utan orsakar stora fluktuationer i balansen i vår export">>.<< "Är ni säkra på att ni har oljereserver">>, frågade Crustjov. <<"Låt mig berätta att den geologiska expedition som ledes av sovjetiska specialister och som har arbetat sedan 1950, är optimistisk om att finna olja i många delar av vårt land, utanför de nu existerande fälten. Likväl, uppskattningen av nya reserver på både de gamla och nya fälten kräver investeringar. Vi har haft stora utgifter i denna sektor, har den mest militanta delen av arbetarklassen där och har tränat oljearbetarkadern. I all denna utveckling">>, fortsatte jag, <<"så måste vi tillstå många svagheter och brister i arbetet, men vi jobbar allt vad vi kan för att eliminera dem. Nåväl, vi svävar ännu i mörkret om våra oljereserver. De reserver vi idag känner till är minimala och kan ta slut inom en period av 2 till 3 år, om vi inte intensifierar prospekteringen">>. <<"Det ska inte oroa er">>, insköt Crustjov, <<"vi har mycket olja, vi kommer att förse er">>. <<"Ja">>, svarade jag, <<"under åren 1948-53 var vi tvungna att importera raffinerad olja och smörjolja vilket kostade oss millioner rubler, så ni förstår att det här var och fortfarande är en stor börda för oss. Tänk vilka tillgångar som skulle frigöras om vi hittar och använder den olja som ligger under jord i vårt land. Skilt från dessa mycket tvingade skäl finns det andra viktiga skäl för nödvändigheten att utvinna olja. I händelse av hot mot vårt land och om det blir omöjligt för våra vänner att förse oss med olja kommer vi att bli utan en endaste droppe olja och allting kommer att stå stilla. Minns alla dessa omständigheter">>, sade jag till Crustjov. <<"Vi har bestämt att vi måste fortsätta utvinningen av olja och vi behöver er hjälp för detta. På basis av de fakta som de sovjetiska och albanska experterna gett oss så kan vi utvinna olja på dessa platser där vi har dessa små reserver i högst 2 eller 3 år. Efter denna period kommer vi att hamna i stora svårigheter. Därför, på basis av denna situation ber vi den sovjetiska regeringen att studera vår begäran om att garantera oss en kredit för oljesektorn för de kommande tre åren. Jag vill tillägga att de maskiner vi har och kommer att få ska användas av vår egen kader och vi behöver bara ett litet antal sovjetiska ingenjörer">>. <<"Nåväl, nåväl">>, sade Crustjov, <<"men saken är den att kalkylen måste göras noggrant, i detalj och vi kommer att se om det är värt mödan. Jag vet att er olja inte är efterfrågad. Den innehåller många föroreningar, speciellt bitumen och en hög procent svavel och att förädla den är knappast profitabelt. Låt oss ge er ett exempel på vad som hände med vår olja i Baku. Vi har investerat billioner rubler där. Beria sökte alltid pengar till investeringar för utvecklandet av oljeutvinningen i Baku från Josef Vissarionovitch. Sedan Stalin hade arbetat i Baku i det förgångna visste han att det fanns olja där. Likväl, från de upptäckter vi har gjort idag på andra platser i vårt hemland så vet vi att exploateringen av olja i Baku inte är profitabel">>.

Efter att ha gett mig en rejäl lektion med siffror på profitabel och icke profitabel utvinning av olja, med syftning på att jag inte skulle göra misstag som Stalin så kom Crustjov till poängen: <<"följaktligen måste vi göra en beräkning i ekonomiska frågor mycket försiktigt, både i vårt land och ert, och om ni har profitabla oljekällor, bra vi ger er kredit. Ändå måste det vara mer profitabelt för oss att förse er med vår olja. Vi måste ha krav på profitabilitet i allting, fortsatte Crustjov. Låt oss ta industri, jag är av samma uppfattning som ni att Albanien ska ha sin egen industri sådan som konservering av fisk, frukt, grönsaker, matolja etc. Ni vill utveckla en tung industri också. Det ska ses över försiktigt">>, sade han och efter att ha nämnt att vi kunde bygga några fabriker för reparationsarbete och reservdelar så tillade han: <<"industri för utvinning av mineraler för produktion av metaller är inte profitabelt för er. Vi har metaller och kan förse er med vad ni behöver. Om vi ger er en dagsproduktion från vår industri kommer era behov att vara täckta för hela året. På samma sätt är det inom jordbruket. I ert land">>, fortsatte han, <<"skall ni plantera de grödor som växer bäst och är mest profitabla. På detta område har vi också gjort misstag som i Georgien tillexempel. Vi hade tagit beslut att plantera brödsäd där, att plantera bomull i Ukraina etc. Men kalkyler visar att i Georgien skulle vi ha odlat citrusfrukter, grapefrukter och andra frukter och vi skulle ha odlat säd i Ukraina. Nu har vi tagit andra beslut och har uteslutit de grödor som inte växer bra, både i Georgien och på andra platser. Därför bör Albanien också utveckla grödor som går bäst och ger mest tillbaka som bomull, citrusfrukter, oliver etc. På så vis kommer Albanien att bli en vacker trädgård och vi uppfyller varandras behov">>. <<"En av huvudinriktningarna i jordbruket i vårt land, sade jag, är den att höja avkastningen på brödsäd. Bröd har alltid varit och är fortfarande ett stort problem för oss". <<"Oroa er inte för brödsäd">>, inflikade Crustjov. <<"Vi ska förse er med all den vete ni behöver därför att en dagsproduktion är tillräckligt för Albaniens folk att leva på i tre år. Vi avancerar fort inom jordbruket, fortsatte han. Låt mig läsa upp lite statistik över vårsådden i vårt land">>, och han fortsatte med att ge oss siffror och gav på så sätt intrycket att vi förhandlade inte med vilken ledare som helst utan en som hade hela situationen på sina fem fingrar.

På siffrorna hade vi ingen orsak att tvivla därför var vi nöjda och önskade sovjetunionen största möjliga utveckling. Dock , för hans åsikter och direktiv vilka han gav oss för utvecklandet av vår ekonomi kunde vi emellertid inte instämma med Crustjov alls. Jag vill inte påstå att så tidigt som på det första mötet med honom i juni 1954 att vi visste att vi satt ansikte mot ansikte med den framtiden chefen för modern revisionism. Nej, vi skulle upptäcka detta senare men på detta möte lade vi märke till att hans idéer både om olja och orientering om industri och jordbruk i vårt land inte var korrekta, inte svarade mot vårt lands behov och inte heller passade de med de principer som gällde för att bygga socialismen i ett land, inte heller med erfarenheterna och lärdomarna från Lenin och Stalin. På detta möte lämnade dock inte Crustjov något utrymme för debatt. <<"Jag gav uttryck för dessa åsikter för att ni skall komma ihåg dem">>, sade han sammanfattningsvis. Till den diskussion av konkreta frågor ni reste här, rörande utvecklingen av er ekonomi så har vi för vår del fasställt en grupp ledande kamrater ledda av Mikojan. Slutligen skall vi mötas igen och ta besluten enhetligt.

Under flera dagar i sträck debatterade vi med dem. Mikojan satte igång att beskära med sax. Meningen var att tillbakavisa vår begäran om hjälp för att utveckla vår industri fastän våra krav var moderata. Vi insisterade men han och hans kamrater gnolade samma refräng:<< "Varför behöver ni industri? Ser ni inte tillståndet på landsbygden">>? Naturligtvis visste vi om situationen i vårt land mycket bättre än de, <<"efterblivenheten i vårt jordbruk ärvd från det förgångna och därför att vi visste om dessa saker bra, så hade vi ägnat speciell uppmärksamhet åt utvecklingen i jordbruket och att höja levnadsstandarden på landsbygden. Vi hade gjort och gjorde stora investeringar utifrån våra möjligheter, jordförbättring, konstbevattning, brytande av ny mark etc. Vi tillhandahåller bönderna med utsäde och maskiner, vi hade grundat ett antal statsfarmer, hade gått framåt med kollektiviseringen, vi hade kontinuerligt tagit mått och steg för att främja och stödja höjning av jordbruksproduktionen och höjandet av levnadsstandarden i byarna. Men allting kan inte göras över en natt. Mer var att vi var väl medvetna om den marxistleninistiska principen och vi visste det från vår dagliga praktik att jordbruket inte kunde avancera utan att utveckla industrin, utan att skapa och stärka dessa basbranscher vilka skulle harmoniskt utveckla hela vår folkekonomi. Därför höll vi på våra krav och åsikter under dessa möten med de sovjetiska ledarna. Trots all utveckling som vi har gjort så producerar vår industri bara en begränsad del av de produkter vi har behov av och den är totalt okapabel att fullfölja behoven från det arbetande folket. I många fall så beror säkrandet av produkter på leveranser av många varor från utlandet, sådant som bränsle, stål, däck, kemikalier, konstgödsel, reservdelar, instrument och många andra saker. Härav är vårt land tungt beroende av import. Vår industri producerar mycket lite och är avlägset vänligt sinnade länder. Vårt land har aldrig ägt den minsta reserv av något material, från bröd till pennor. Det är nödvändigt för oss att inte bara importera väsentliga varor utan också varje slag av maskiner och utrustning, instrument, reservdelar, textilier, skor, virke, nålar, saxar, glas, rep, pennor, papper, rakblad, tändstickor, medicin etc. En sådan allvarlig situation, kamrater fortsatte vi, gör oss inte pessimistiska men det är den realitet vi har att utstå för att övervinna svårigheterna och förbättra situationen. Men hur når vi dit? Partiets centralkommite och vår regering menar att inget kan förbättras utan att utveckla industrin tillsammans med jordbruket, industrin som steg för steg kommer att avlasta oss den tunga bördan av import som vi är tvungna att leva med för tillfället">> sade vi till dem. I slutet gav Mikojan och hans grupp klartecken. <<"All right">>, sade han, <<"vi ska föredra dessa saker om vilka vi inte är ense för ledningen och besluta om dem tillsammans på det slutliga mötet. På det slutliga mötet som hölls två eller tre dagar innan vi åkte till Albanien, så var Crustjovs uppträdande mer vänligt och öppnare. Efter att vi insisterat på dessa saker som vi sökte( utan tvekan hade Mikojan informerat honom om den debatt vi hade haft) visade sig Crustjov mer generös, han repeterade fler gånger: <<"vi kommer att assistera lilla Albanien">>, och samtyckte till att några av vår krav på kredit och bistånd skulle uppfyllas. På detta möte talade han väl om vårt parti, centralkommiten och mig och som vanligt var han omåttligt i sina skrytsamma löften. Vi förstod snart varför han agerade så. Han var nyvald och hans grupp behövde popularitet och en vällvillig opinion så att myten om honom skulle frodas inom och utom Sovjetunionen: en jolly good fellow, en varmhjärtad, duktig och vis ledare som visste att opponera men också kunde ändra på sig, som inte var knusslig utan klok och en utsökt revisor. Sålunda, det var på den tiden Crustjov gjorde investeringar till fördel för hans hemliga aktioner och för att föra det i hamn var han tvungen att framstå som generös, vänlig och human. Nåväl, bakom hans fria, vänliga fasad var Mikojan och andra funktionärer inom handeln mycket aktiva och både mot oss och andra uppförde de sig som verkliga hycklare i samtal om ekonomiska problem. De var Crustjovs män som med sina kunskaper och på hans inrådan utövade alla sorters påtryckningar och tricks under arbetsmötena och den konkreta undersökningen av saker, för att skära ner våra krav och jämna vägen på ett sådant sätt att allt som återstod för Crustjov var att le, smickra och skåla. En gång hade vi ett bittert gräl med Mikojan angående garantin för en kredit för konsumtionsvaror. Det finns ingen anledning att här uppehålla sig vid den allvarliga situation vi måste utstå under dessa år, bristen på sådana varor och de behov vårt land hade.

Sovjetledarna, var medvetna om situationen men för att stödja våra krav på kredit hade vi skrivit ett brev i vilket vi gav en kortfattad översikt över hur vi uppfyllde befolkningens behov. Nåväl, innan vi började undersöka våra krav slungade Mikojan ut följande anklagelse mot oss: <<"Ni använder de krediter som vi har garanterat er för ekonomisk utveckling inom andra områden. Ni köper konsumtionsvaror för dem">>. Jag svarade: <<"vi har haft och har fortfarande stora behov av konsumtionsvaror, men jag är inte medveten om det ni anklagar oss för. Vi har aldrig tillåtit kredit för utveckling av industri och jordbruk att användas för köp av konsumtionsvaror">>. <<"Jo, det har ni">> repeterade Mikojan. "Ni har använt ……….millioner rubler">>, och han nämnde en siffra som jag inte kommer ihåg exakt men som låg över 10 millioner. <<"Jag hör detta för första gången, sade jag, likväl ska vi titta på saken">>.<<" Jag skall övertyga er">>, sade Mikojan förargad och beordrade en funktionär att hämta dokumenten.

En stund senare kom han tillbaka, såg blek ut och lade dokumenten framför Mikojan. "Det finns inget fel", sade han. <<"Den albanska sidan har köpt de varor du nämnde med den kredit som vår sida godkände för konsumtionsvaror">>. Mikojan som hamnade i en svår sits, muttrade något mellan tänderna och sedan, angående vår begäran om en kredit för köp av konsumtionsvaror sade han: <<"vi kan inte längre ge er en sådan kredit därför att vi har en överenskommelse, ni ger oss någonting, vi ger er något tillbaka">>. <<"Jag beklagar att du framställer saken på detta vis, när du är medveten om att vårt land har svårigheter och när de fientligt sinnade länderna Italien, Jugoslavien och Grekland konspirerar mot oss">>, sade jag. <<"Vi tillhandahåller er och Folkdemokratierna med det krom, olja och koppar som vi utvinner. Förväntar ni er att vi ska ta brödet ur munnen på folket och ge det till er, vi har fortfarande otillräckligt med mat. Jag kan inte överväga era skäl och jag ber er än en gång att undersöka saken">>. De gjorde så och de accepterade våra krav, men först efter att ha gjort stora nedskärningar.

De gav oss en begränsad kredit men också arrogant kritik full med goda råd. Denna hållning till oss fortsatte fram till mötet mellan de 81 partier som mötes i Moskva 1960. Under dessa år hade vi många bilaterala möten med Sovjetledarna på vilka vi diskuterade ekonomiska problem med dem och sökte bistånd och krediter och vi hade också kontakter med dem under de möten och konsultationer som organiserades inom ramen för Comecon. På det sätt som dessa möten organiserades och hur våra vänner behandlade oss, gentemot de problem vi reste och de svårigheter vi hade fick oss mer och mer att undra: förhandlar vi med marxistleninister eller hycklare. Ullbricht, Novotny, Ochab, Dej, Kadar, Gomulka, Cyriankiewicz, Zhikov och de andra pratade i munnen på varandra, var och en av dem klagade på förfärliga trångmål då de bad om bistånd av sina vänner, de försökte armbåga sig fram och presenterade alla slag av argument och siffror, de tog tillvara på varje möjlighet för att grabba tag i så mycket som möjligt på den andres bekostnad.

Ibland stod Crustjov eller någon annan upp och levererade lektioner om den socialistiska arbetsdelningen, stödde den ene eller den andre beroende på sina egna intressen i en given situation och krävde enighet och förståelse i den socialistiska familjen. I allt detta käbbel nämnde ingen Albanien som om vi inte existerade för dem. Samtalen och konsultationerna pågick i 2, 3 eller 4 dagar på slutet, dokument fylldes med tal, bistånd, beslut, bokslut men socialistiska Albanien behandlades med ringaktning som om vi vore till besvär. Vi var mycket väl medvetna om situationen i vårt land och också medvetna om att vår ekonomiska potential inte var i närheten av de andras. Vi visste också att dessa länder hade sina egna stora problem och svårigheter men detta skulle inte ha varit skäl för dem att ignorera och underskatta oss.

Med stora ansträngningar efter många möten och samtal lyckades vi händelsevis att få lite bistånd eller kredit av dem. Vi tackade dem helhjärtat, tackade brodersfolken. Först och främst, för vår del så återbetalade vi inte bara krediten i tid med vad vi hade, utan vi fullföljde förpliktelser av varje annat slag till våra vänner. Uppriktigt sagt den genuina internationalistiska andan saknades hos dem. När det kom till praktik, då det gällde att uppfylla bistånd kom var och en av dem med ursäkter. "Vi har brist och behöver det själva, sade Ullbricht. Vi har påtryckningar från västtyskland och är därför inte kapabla att hjälpa Albanien. <<"Kontrarevolutionen orsakade oss stora skador, vi kan inte fullfölja överenskommelsen om hjälp">>. Det var Kadars förklaring. Var och en av dem, den ene efter den andre agerade på detta sätt. På slutet hittades lösningen.

Comecons råd rekommenderade att de problem som vi reste här skulle lösas med Sovjetunionens regering genom bilaterala möten. Bland många sådana möten med Comecon-länderna så är det ett som hölls i Moskva i juni 1956 som fastnat i mitt minne. Nu gick Crustjov med huvudet före på sin väg av förräderi men de andra galopperade efter honom. SUK:s 20:e partikongress om vilken jag återkommer till senare hade denna effekt. Brist på enighet, splittring och gräl är det naturliga resultatet av revisionism. Det här hände på ett möte 3 eller 4 månader efter den 20:e partikongressen. Ochab som hade blivit förste sekreterare i det polska förenade arbetarpartiet deklarerade; <<"vi har inte uppfyllt de förpliktelser vi blivit ådalagda för kol och kommer inte att kunna göra det. Vi kan inte fullfölja planen, målen är satta för högt och måste reduceras, kolarbetarna lever dåligt, de arbetar till utmattning">>.

Så snart han hade slutat gick Gerö, Ullbricht och Dej upp, en efter en och lade fram alla möjliga anklagelser mot polackerna. Atmosfären var mycket laddad. "Om ni vill bryta kol, investera i Polen, svarade Ochab. <<"Vi måste höja levnadsstandarden. Saker och ting har tagit en sådan vändning att de polska arbetarna är på väg att börja strejka och överge gruvorna">>. <<"Var skall vi investera först">>, frågade de andra, <<"i sovjets stålfabriker eller i era kolgruvor">>. <<"Vi måste undersöka dessa saker" >>,sade Crustjov och försökte sänka temperaturen. <<"Angående frågan om arbetare, om ni polacker har brist på arbetare, eller om de ni har strejkar, kan vi ta fram arbetare från andra länder">>.

När han hörde detta hoppade Ochab upp. <<"Det är inte rent spel">>, skrek han. <<"Vi åker inte tillbaka till Polen utan att ha klarat ut den här frågan. Antingen reducera planmålen eller att höja investeringarna">>. <<"En sak i taget, besluten måste tas">>, sade Dej. <<"Besluten kommer inte att klaras ut">>, sade Gerö och kastade in bränsle i flammorna. <<"Vi har åtskilliga fabriker där vi har blivit ådalagda att tillverka vapen och specialutrustning men ingen köper produkterna av oss">>. <<"De köper inte från oss heller">> , sade Ochab och hoppade upp igen.<<"Vad ska vi göra med dem">>? <<"Låt oss inte tala här som fabriksledare">>, sade Crustjov till Ochab. <<"Saker och ting kan inte diskuteras på detta sätt. Ni måste se till profitabiliteten">>. Vi har också ändrat produktionen i många fabriker. Till exempel">>, fortsatte Crustjov, <<"så har vi förvandlat några vapenfabriker till fabriker som producerar vattenpumpar">>.

<<"Jag har några förslag angående dessa problem">>, fortsatte Crustjov och förde fram dessa pärlor som han hade på tungan. Beträffande ett antal specialprodukter i industrin, sade han bland annat, <<"så måste vi göra som Hitler gjorde. På den tiden var Tyskland ensamt och det producerade alla dessa specialprodukter. Vi måste studera de här erfarenheterna och vi måste också skapa gemensamma företag för specialprodukter till exempel vapen">>. Vi kunde inte tro våra öron, kunde det vara sant att förstesekreteraren hos sovjetunionens kommunistiska partis centralkommite ville lära av Hitler erfarenheter och dessutom rekommendera det till andra. Men detta är vad som hände. De andra lyssnade och nickade instämmande.

<<"Ni måste förse oss med design">>, sade Ochab. <<"Ni förtjänar inte att få det">> , skrek Crustjov förargat,<< "därför att väst stjäl dem från er. Vi gav er patent på ett flygplan och kapitalisterna stal det från er">>. <<"Det hände">>, erkände Ochab och drog in sitt horn ett stycke. <<"Vi gav er den hemliga rapporten från den 20:e partikongressen och ni tryckte den och sålde den för 20 zloty per styck. Ni kan inte bevara en hemlighet">>. <<"Korrekt">>, viskade Ochab och drog in sitt horn lite till. <<"Vi har gett er andra topphemliga dokument och de har försvunnit från er">>, tillade Bulganin. <<"Ja">>, sade Ochab och nu kunde man knappast höra hans röst. <<"Någon stal dem från oss och flydde till väst">>. <<"Situationen i Polen är inte alls bra">>, fortsatte Crustjov. <<"Ni följer en opportunistisk linje gentemot Sovjetunionen och Folkdemokratierna för att inte tala om ert eget land">>.<<" I samarbetets tecken">>, insköt Ullbricht, <<"så måste vi samarbeta med alla, speciellt med socialdemokrater>>".

För ett ögonblick saknade Crustjov ord. Samarbete med alla, rehabilitering, en snäll politik mot fienden det var hans idéer, en fortsättning på hans opportunistiska och pacifistiska politik, den politik som han förde i Sovjetunionen. De andra var inte sämre, tvärtom de överträffade honom. <<"Instämmer, samarbete">>, skrek Crustjov, <<"men inte för att resa sig mot Sovjetunionen och vårt läger. Det är det som händer i Polen">>. Han vände sig emot Ochab och Cyriankiewicz som under hela tiden hade suttit och rökt franska Gauloise utan att säga ett enda ord.<< "Ni måste förbättra situationen, ni måste bygga upp folkets förtroende för er">>. <<"Vi har släppt alla fängslade socialdemokrater" >>, sade Ochab. <<"Ni skulle ha behållit några av dem">>, sade Saburov ironiskt. <<"För vem ska vi skåla idag, för socialdemokraterna">>? Crustjov var inte sen med svaret: <<"låt oss skåla för samarbete">>.

Det var ganska tydligt att saker och ting i lägret höll på att ta en felaktig väg. De demoner som Crustjov släppte ur flaskan hetsade upp sig och stack fram sina tungor även mot deras befriare. Han sökte manövrera för att få dem på sin sida, spelade ut dem mot varandra (den här gången stod Ochab i skamvrån) och när han såg att grälet inte ebbade ut, kom han med hot och varningar till alla och som den envetne tricksare han var, visste han hur man bäst utövade påtryckningar. Den här gången använde han bröd som vapen. Crustjov gick genast upp och förklarade:<<"bröd är ett vitalt problem">>, sade han allvarligt i en ton där både hotet och påtryckningen var klart. <<"Vi har givit er vad vi hade att ge er">>, tänk på det.

Efter att i åtskilliga minuter ha uttömt ämnet bröd så ljusnade plötsligt hans ansikte och han hoppade nöjsamt över till sitt favoritämne, som var majs. Jag kan inte komma ihåg något möte, även dessa som var till för politiska och ideologiska problem, där han inte lovprisade denna växt. <<"Under innevarande år">>, sade han, <<"så har vi ägnat uppmärksamhet åt majs och har nått enastående resultat. Genom majs">>, fortsatte han, <<"har vi löst problemet med kött, mjölk och smör. <<"Utan kött, mjölk och smör finns det ingen socialism">>, insköt Mikojan för att blidga sinchef. <<"Nej det finns det inte">>, svarade Crustjov och fortsatte: <<"varje ledare måste ägna uppmärksamhet åt majs. Jag tog min födelseby under mitt beskydd och tillåt mig att rapportera resultatet. Det fanns 60 grisar första året och för två år sedan hade antalet höjts till 250 och nu är antalet 600 grisar">>.

Efter denna kollosala rapport kan man föreställa sig hur passande det var för nummer ett av det sovjetiska ledarskapet att kritisera, och han kritiserade alla, Ullbricht, Hegedus, Cyrankiewicz i tur och ordning. <<"Till Albanien">>, tillade han, <<"har jag inget att säga därför att jag inte känner till det">>. <<"Kom och besök oss och lär känna det">>, sade jag. <<"Jag kan inte ge ett svar nu, vi ska mötas separat">>, sade han och fortsatte sin lektion, rädd kanske för att inspirationen skulle lämna honom. Han redde ut problemen till slutet, satte upp exempel, kritiserade och slutligen sade han: <<"med hänsyn till Bulgarien och Albanien, som är länder med ett stort antal bönder och speciellt angående Albanien så måste vi fundera vidare för att hjälpa dem">>. Som vanligt bestämde rådet att de problem vi reste skulle lösas med Sovjet.

Några dagar senare mötte vi Crustjov och pratade i omkring en timme. <<"Först av allt">>, sade jag, <<"vill jag att ni besöker Albanien. Ert besök kommer att vara viktigt för att höja auktoriteten och prestigen för vårt land">>. <<"Jag skulle också tycka om att komma">>, sade han till mig, <<"men där finns några problem. Hur långt är Albanien från Moskva">>? Han förtjänade svaret: bara tjugo minuter nedanför Belgrad då han var bekant med den turen sedan länge, men jag sade det aldrig. Jag berättade för honom att en TU-104 flygning från Moskva till Tirana skulle ta omkring 3 timmar och jag tillade: <<"Låt oss etablera den linjen. Men TU-104 har många platser, kommer det att finnas tillräckligt med passagerare för att fylla dessa">>, frågade han och tänkte förmodligen på profitabiliteten. <<"Våra kamrater och era är alltid på resande fot från Moskva till Tirana och tillbaka och det finns ingen anledning att flygplanet skulle gå tomt">>, sade jag. <<"Jag kommer gärna">>, sade han ursäktande.

<<"Minsann berättade jag inte för Tito att jag ville besöka Albanien men först ska jag ha semester">>. <<"Du kan tillbringa din semester i vårt land">>, sade jag. <<"Vi har fina stränder såväl som berg">>. <<"Oh, om jag kommer är jag inte kapabel att vila">>, sade han för att avsluta saken. Det fanns ingen anledning för mig att insistera ytterligare. <<"Som du önskar">>, sade jag och gick in på ekonomiska frågor. Jag gav honom en kortfattad översikt över situationen och presenterade några av de problem som orsakade oss mest bekymmer. <<"Problemet är">>, sade Crustjov <<"att från nu måste vi tänka på att finna källor till inkomster så att Albanien kan avancera. Så anser också våra vänner. Den albanska frågan har stor betydelse">> fortsatte han, <<"därför att med ert land kan vi fånga uppmärksamheten hos Turkiet, Grekland och Italien och ni kan framstå som ett exempel. Nu måste den här frågan tänkas igenom och vi måste hitta den rätta vägen">>. Han var tyst ett ögonblick tydligen för att hitta en av dessa vägar och jag trodde han skulle ta fram majsen. Men jag hade fel. <<"Odlar ni bomull">>, frågade han. <<"Hur stor areal använder ni för denna växt. Hur stor skörd får ni">>?

Jag besvarade hans fråga. <<"Det är ingenting">>, sade han. <<"Vi tycker nog att ni skulle utveckla bomullsodlingen och det på ett sådant sätt att det kommer att bli en tillgång då det kommer att inbringa er en vacker slant för er och våra vänner, för folkdemokratierna som inte har någon bomull. Härav har ni stora möjligheter att exploatera bomull. Detta är den första saken">> sade han och höll upp ett finger. <<"För det andra">>, fortsatte han, <<"frågan om får är ett problem för er">>och han frågade mig om antalet får, skörden av ull, mjölk, kött etc. Efter att ha hört mitt svar fortsatte han, <<"får måste vara en annan tillgång för er. Ni måste föda upp får med fin ull. Ni har betesmark och kan utveckla fårskötseln. Därför måste ni finna den mest lämpliga aveln, påbörja inseminering i bred skala och öka antalet">>. Efter att ha gett oss denna utvecklingsväg började Crustjov med den tredje vägen som skulle leda oss fram till frälsning. Den hade att göra med fisk. <<"Fisk sade han, är en annan stor tillgång för er. I de skandinaviska länderna, i Norge till exempel har de utvecklat ett välstånd genom fisk, folket inte bara äter mycket fisk utan man exporterar också stora kvantiteter. De fångar fisk inte bara inom sitt eget territorialvatten, utan också på öppna havet. Detta måste också ni göra">>, instruerade Crustjov, <<"så att fisk blir en stor tillgång för Albanien. Ni måste göra dessa saker utan att tveka och vi kommer att hjälpa er, skicka specialister till er, en fiskeflotta etc">>.

De tre första vägarna fick mig att häpna och jag väntade mig en fjärde väg och han gjorde mig inte besviken utan klargjorde: <<"frågan om citrusfrukter är viktiga för er">>, sade han. <<"De kommer också att bli en stor tillgång för er därför att citroner, grapefrukt och apelsiner är efterfrågade">>. Dessa var hans instruktioner för att bygga socialismen i Albanien. Slutligen tillade han:<< "man kan tänka sig andra tillgångar också exempelvis mineraler, men de viktigaste är de som jag nämnde". Vi kommer att hjälpa er utveckla bomull, fisket, citrus frukterna och fåren. Både vi och ni måste studera dessa saker">> föreslog han, <<"och vi är övertygad om att på detta sätt så kommer Albanien snabbt att bli ett exempel för Grekland, Turkiet och Italien">>. Det var lönlöst att ge sig in i en diskussion om dessa visdomens pärlor, som han presenterade för oss. Jag tackade för hans råd och vi bröt upp. Nu framstod allt klarare. Comencons råd rekommenderade att vi skulle lösa de ekonomiska problemen med Crustjov. Crustjov rekommenderade att vi skulle lösa dem med bomull, får och med miraklet fisk. Alla dessa ståndpunkter och agerande, sett ur ett komplex av ideologiska militära och andra problem, gjorde oss övertygade mer än någonsin att i vårt läger och först och främst i Sovjetunionen så var saker och ting på tillbakagång. Andra händelser skulle följa och genom att gå igenom dem intensivt skulle vi komma att lära och preparera oss själva för kommande bataljer.
Till första sidan