*Crustjoviterna Enver Hoxha

Kap 9. Demonerna flyr undan kontroll

Kontrarevolutionen i aktion i Ungern och Polen. Matyas Rakosi. Vem kokade ihop soppan i Budapest. Samtal med ungerska ledare. Debatt med Suslov i Moskva. Imre Nagys "självkritik". Rakosi faller. Reaktionen väller fram. Crustjov, Tito och Gerö på Krim. Andropov: vi kan inte kalla de revolterande för kontrarevolutionärer. De sovjetiska ledarna tvekar. Det ungerska arbetarpartiet likvideras. Nagy tillkännager Ungerns tillbakadragande från Warszawa-pakten. En del av manövrerna bakom kulisserna: de Titoistiska och Crustjovitiska breven. Polen 1956- Gomulka på tronen. Tillbakablick: Bierut. Gomulkas kontrarevolutionära program. Vad vi lärde av händelserna 1956. Tal i Moskva, december 1956.

---

Den 20:e kongressens smitta eggade alla kontrarevolutionära element i de socialistiska länderna och kommunist och arbetarpartierna, ingav mod hos alla dem som maskerat sig själva och väntade på rätta ögonblicket att överge socialismen var än den hade segrat. Kontrarevolutionärerna i Ungern, Polen, Bulgarien, Tjeckoslovakien och överallt. Marxismen-leninismens förrädare i det italienska och franska partiet välkomnade gladeligen Crustjovs illa beryktade teser om demokratisering, kulten om Stalin, rehabiliteringen av dömda fiender, fredlig samexistens, fredlig övergång från kapitalism till socialism etc.

Dessa teser och paroller omfattades med entusiasm och hopp av revisionisterna med eller utan makt, av socialdemokratin, av de reaktionära borgerligt intellektuella. Händelserna i Ungern och Polen blev den synliga prologen och inledningen till kontrarevolutionen vilken skulle genomföras i stor utsträckning och omsorgsfullt, inte bara där utan också i Bulgarien, i Östtyskland, i Tjeckoslovakien, i Kina och särskilt i Sovjetunionen. Efter att ha säkrat sina positioner i viss utsträckning i Bulgarien, Rumänien, Tjeckoslovakien och annorstädes så attackerade Crustjoviterna Ungern, dess ledarskap som inte visade sig hörsam till den sovjetiska kursen. Emellertid, Tito tillsammans med amerikanerna hade ögonen på Ungern.

Som det kom att visa sig, Ungern hade många svaga punkter. Där hade partiet skapats under ledning av Rakosi kring vilken det fanns ett antal kommunistiska veteraner som Gerö och Munnich men också yngre som just hade kommit fram och som fann bordet dukat för dem av röda armen och Stalin. Socialismens uppbygge tog sin början i Ungern men reformerna var inte radikala. Proletariatet var gynnat men utan att allvarligt förarga småbourgeasin. Det ungerska partiet var efter vad som påstods en kombination av det illegala kommunistpartiet, Bela Kuns gamla kommunister och det socialdemokratiska partiet. Följaktligen så var denna kombination en svag gren, vilken aldrig på allvar etablerade sig förrän kontrarevolutionen och Kadar med Crustjov och Mikojan lät likvidera totalt det ungerska arbetarpartiet.

Jag hade varit nära vän med Rakosi och jag gillade honom. Jag har ofta diskuterat med honom då jag har besökt honom åtskilliga gånger både i arbetet och med familjen, med Nexhmije. Rakosi var en ärlig man, en gammal kommunist och ledare i Komintern. Hans syften var goda men hans arbete saboterades inifrån och utifrån. Så länge som Stalin levde tycktes allt gå bra, men efter hans död så visades Ungerns svagheter. En gång i samtal med Rakosi talade han om den ungerska armen och frågade om vår. <<"Vår arme är svag, vi har ingen kader. Officerarna är de gamla från Horthy armen, därför så placerar vi vanliga arbetare från Cspels fabriker i officersuniformer">>, berättade han för mig. <<"Utan en stark arme kan inte socialismen försvaras">>, sade jag till Rakosi. <<"Ni skulle göra er av med Horthy-männen. Ni gjorde mycket bra med att ta arbetare men ni måste utbilda dem ordentligt">>.

Medan vi samtalade i Rakosis villa så anlände Kadar. Han hade just återkommit från Moskva dit han rest för behandling av någon ögonsjukdom. Rakosi presenterade mig, frågade hur hans hälsa var nu och gav honom lov att gå hem. När vi var ensamma sade Rakosi: <<"Kadar är en ung kader och vi har utnämnt honom till inrikesminister">>. För att säga sanningen så syntes han mig inte vara det rätta ämnet till inrikesminister. En annan gång så talade vi ekonomi. Han berättade för mig om Ungerns ekonomi, speciellt om jordbruket som gick så bra att folket kunde äta sig mätta och de visste inte vad de skulle ta sig till med allt fläsk, korv och vin. Jag spärrade upp ögonen i förvåning därför att jag visste att inte enbart i vårt land, utan i alla socialistiska länder inberäknat Ungern så var situationen inte sådan.

Rakosi hade en svaghet, han var optimistisk, överdrev resultatet av arbetet. Men trots denna svaghet, så ansåg jag att Matyas hade ett gott kommunistiskt hjärta och hade inte en felaktig åsikt om socialismens utveckling. Det måste erkännas, enligt min åsikt, att den internationella reaktionen, stött av prästerskapet, det mäktiga skiktet kulaker och de maskerade Horthy fascisterna tog itu med att underminera Ungern och Rakosis ledarskap, agerade tillsammans med jugoslavisk titoism och dess agenter, lett av Rajk, Kadar(dold) och andra och så slutligen av Crustjov och Crustjoviterna, vilka inte bara tyckte illa om Rakosi, utan till och med hatade honom därför att han var lojal mot Stalin och marxismen-leninismen och när det behövdes så opponerade han mot dem med auktoritet på de gemensamma mötena.

Rakosi var en av Kominterns gamla kämpar och för de moderna revisionisterna så var Komintern rena " pesten". Följaktligen så blev Ungern ett land utsatt för intriger och kombinationer mellan Crustjov, Tito och kontrarevolutionärer(bakom vilka stod amerikansk imperialism) vilka förödde det ungerska partiet och Rakosis positioner och de sunda elementens positioner i ledarskapet i partiet inifrån. Rakosi var ett hinder både för Crustjov, som ville ställa Ungern under hans kontroll och för Tito som ville förstöra det socialistiska lägret och hade ett stort hat mot Rakosi som en av Stalinisterna som avslöjade honom 1948.

I april 1957, när "anti-parti" gruppen bestående av Malenkov, Molotov etc., inte ännu hade likviderats, så var jag i Moskva med en delegation från vårt parti och regering. Efter en icke-officiell middag i Kreml, i Jekaterinasalen satt vi ner i ett hörn för att dricka kaffe med Crustjov, Molotov, Mikojan, Bulganin etc. Med anledning av konversationen så vände sig Molotov till mig och sade som om han skämtade: <<"imorgon reser Mikojan till Vienna för att koka samma soppa som han gjorde i Budapest">>. För att hålla konversationen igång frågade jag: <<"Förberedde Mikojan den soppan">>? <<"Vem annars">>, sade Molotov.<<"Då kan inte Mikojan återvända till Budapest igen">>, sade jag. <<"Om Mikojan återvänder dit så kommer de att hänga honom">>, fortsatte Molotov.

Crustjov hade sänkt blicken och stirrade ner i kaffet. Mikojan fnös, gnisslade tänder och sade sedan med ett cyniskt leende: <<"varför skulle jag inte åka till Budapest? Om de hänger mig så kommer de också att hänga Kadar, därför att vi förberedde denna soppa tillsammans">>. Crustjoviternas roll i den ungerska tragedin blev klar för mig. Crustjovs och Titos ansträngningar för att likvidera allt friskt i Ungern förenade dem, därför koordinerade de sina ansträngningar. Med Crustjovs besök i Belgrad var meningen att rehabilitera de Titoistiska konspiratörerna Koci Xoxhe, Rajk, Kostov etc. Medan vårt parti inte ändrade kursen en grad från sina korrekta positioner så gav det ungerska partiet upp och Tito och Crustjov triumferade.

Med Rajk så rehabiliterades förräderiet. Rakosis positioner undergrävdes mycket. Kanske gjorde det ungerska ledarskapet under ledning av Rakosi och Gerö ekonomiska misstag också men dessa var inte orsaken till kontrarevolutionen. Rakosis och hans kamrater stora misstag var att de inte stod fast utan vacklade under trycket från externa och interna fiender. De mobiliserade inte partiet och folket, arbetarklassen för att kväva reaktionen i dess linda, gjorde eftergifter, rehabiliterade fiender som Rajk etc. och försvagade situationen till den punkt att kontrarevolutionen bröt ut. I juni 1956 då jag var på väg till Moskva för ett möte med Comecon, så hade jag ett samtal med kamraterna i politbyrån i det ungerska arbetarpartiet i Budapest. Jag såg inte till Rakosi, Hegedus som var premiärminister, eller Gerö där därför att de hade begett sig iväg till Moskva med tåg. Fakta är att jag inte mötte Rakosi vid någon konsultation i Moskva eller annorstädes.

Utan tvekan så vilade han ut på någon klinik, där Sovjetfolket övertygade honom att hantera sin resignation. Bara två eller tre veckor senare så avlägsnades han från de uppgifter han hade haft. De ungerska kamraterna berättade för mig om de svårigheter de hade haft i sitt parti och dess centralkommite´. En situation mot Rakosi hade skapats i centralkommiten, berättade de för mig. Farkas som var medlem i politbyrån hade tagit upp oppositionen mot honom. <<"Tiden var inne för Farkas att uteslutas, inte bara från centralkommiten utan också från partiet">>, sade Bata som var försvarsminister. <<"Hans ståndpunkter är fientliga mot partiet">>, fortsatte han. Hans teser är: <<"Jag har gjort misstag, Beria är en förrädare men vem gav order om dessa misstag? Rakosi. Den här frågan har också rests av Revay, som förslog att vi skulle skapa en kommission för att studera felen hos den ene och den andre. Rakosis misstag, etc.">>, berättade de ungerska kamraterna för mig. Här avbröt jag och frågade: <<"då har inte centralkommiten något förtroende i politbyrån? Så har det kommit att bli">>, svarade de. <<"Vi blev tvungna att acceptera kommissionen men vi bestämde att dess rapport skulle gå till den politiska byrån först">>. <<"Vad är detta för kommission">>, frågade jag. <<"Politbyrån måste väljas av centralkommiten. Om det skulle vara nödvändigt kan centralkommiten ersätta politbyrån">>.

Bland andra saker som de ungerska kamraterna berättade för mig var att Imre Nagy, som hade blivit utesluten ur partiet som kontrarevolutionär hade haft en stor middag med anledning av sin födelsedag och till vilken han hade inbjudit 150 personer inkluderande medlemmar från centralkommiten. Många av dem hade accepterat förrädarens inbjudan och gått till middan. Då någon medlem i centralkommiten hade frågat kamraterna i ledningen om han skulle gå eller inte så hade de svarat: <<"det är upp till dig själv">>. Naturligtvis, ett sådant svar var förvånande för mig och jag frågade de ungerska kamraterna: <<"men varför sade ni inte helt enkelt åt honom att han helt enkelt inte borde gå därför att Imre Nagy är en fiende">>? <<"Vi lät honom bestämma själv med sitt eget omdöme">>, blev svaret. Under konversationen erkände de ungerska ledarna att de hade en svår situation i partiet. Den 20:e kongressen hade adderats till dessa problem. <<"Det finns grupperingar i partiet, författare etc. som inte håller kursen, vilka vill ansluta sig till den 20:e kongressen. Dessa element säger oss att den 20:e kongressen bekräftar våra teser att det begåtts misstag i ledarskapet. Därför har vi rätt">>.

<<"Togliattis intervju hade orsakat oss många problem">>, sade en. Det finns medlemmar i centralkommiten som sagt till mig: <<"vad ska ni göra? Det vore bättre att agera, att ha en annan politik i Ungern också, som i Jugoslavien">>.Faktum är att saker och ting där hade gått från dåligt till värre. En annan medlem hade sagt till dem argt: <<"gömmer politbyrån utfärdanden som dessa från den 20:e kongressen. Varför publicerar ni inte Togliattis intervju">>? Och vi publicerade den därför att partiet skulle bli informerat, berättade kamraterna i politbyrån för mig.

Jag berättade för de ungerska kamraterna att situationen hos oss var bra och förklarade hur vi agerade på Tiranakonferensen. <<"Det är pålitlig demokrati i partiet">>, fortsatte jag, <<"demokrati som måste stärka situationen och enigheten och inte förstöra den. Därför slog vi ner hårt på dessa vilka sökte exploatera demokratin för att skada partiet. Vi har inte tillåtit sådana saker att hända hos oss">>. Då vi talade om Togliattis intervju så frågade de min uppfattning om den: <<"Enligt vad han sagt så är det inte i sin ordning">>, svarade jag. <<"Naturligtvis har vi inte rest invändningar mot honom offentligt men vi har samlat partiets förstesekreterare i distrikten och har förklarat frågan för dem så att de är uppmärksamma och redo i varje ögonblick">>.

Szallay, en medlem i politbyrån reste sig och sade: <<"Jag har läst Togliattis intervju och den är inte alls dålig. Början är bra och det är bara slutet som spolierar den">>. <<"Vi publicerade den inte och blev överraskade då radio Prag sände den">>, svarade jag. Från denna konversation så fick jag intrycket att deras linje var vinglig. Skilt från detta så tycktes de sunda elementen i politbyrån vara under tryck från de kontrarevolutionära elementen. Politbyrån syntes vara stabil men den var totalt isolerad. På kvällen höll de middag för oss i parlamentsbyggnaden. I ett av rummen så hängde ett porträtt av Attila på väggen. Vi talade igen om den allvarliga situationen som tornade upp i Ungern.

Men det tycktes som de förlorat sitt sinne för överblick. Jag sade till dem: <<"hur kan ni sitta overksamma framför kontrarevolutionens ansikte som reser sig, varför sitter ni bara och tittar och inte vidtar några steg">>?<<" Vilka steg kan vi ta">>? Frågade en av dem. <<"Ni skulle stänga Petöfi club omedelbart arrestera de värsta bråkmakarna, ta fram den beväpnade arbetarklassen på boulevarderna och omringa Ezstergom. Om ni inte kan fängsla Mindszenty går det då inte med Imre Nagy, kan ni inte arrestera honom. Låt skjuta några av ledarna för dessa kontrarevolutionärer för att lära dem vad proletariatets diktatur är">>.

De ungerska kamraterna spärrade upp ögonen av förvåning som om de ville fråga mig: <<"har du blivit tokig">>? En av dem sade till mig: <<"vi kan inte agera som du föreslår kamrat Enver, därför att vi betraktar inte situationen så alarmerande. Vi har situationen i vår hand. Vad de skriker om på Petöfi club är barnslig idiotism och om några medlemmar i centralkommiten gick för att gratulera Imre Nagy gjorde de detta för att de länge hade varit kamrater till honom och inte för att de var missnöjda med centralkommiten som uteslöt Imre från dess led">>.<<" Det tycks mig som om du tar saker lätt">>, sade jag. <<"Du förstår inte den stora fara som hänger över dig. Tro oss, vi känner Titoisterna väl och vet vad de är ute efter som de antikommunister och imperialistagenter de är">>.

Min röst var en röst i öknen. Vi åt den illavarslande middagen och under konversationen som pågick i åtskilliga timmar så fortsatte de ungerska kamraterna att påstå att de hade situationen i sin hand. På morgonen gick jag ombord på flygplanet och reste till Moskva. Jag mötte Suslov på hans kontor i Kreml. Som vanlig välkomnade han mig på sitt sedvanliga sätt, dansade som en ballerina på Bolsjoj och när vi satte oss frågade han mig om Albanien. Efter att vi utbyt åsikter om våra problem reste jag frågan om Ungern: Jag berättade mina intryck och mina åsikter öppet precis som jag hade uttryckt dem för de ungerska kamraterna. Suslov betraktade mig med dessa forskande ögon genom sin guldbågade glasögon och alltmedan jag talade noterade jag tecken på missnöje, leda och vrede i hans ögon. Dessa känslor och detta missnöje ackompanjerades med att han klottrade med en penna på ett papper som han hade på bordet. Jag fortsatte att tala och avslutade med att säga att jag var förvånad över passiviteten och bristen på allvar hos de ungerska kamraterna. Suslov började prata med sin gälla röst och andemeningen var: <<"vi kan inte instämma med din bedömningar i den ungerska frågan. Du alarmerar i onödan. Situationen är inte som du tror. Kanske har du otillräckligt med information" >>och Suslov talade om och om igen försökte lugna ner mig och övertyga mig att det inte var något alarmerande i situationen i Ungern.

Jag var inte det minsta övertygad av hans argument och de händelser som inträffade under dessa efterföljande dagar bekräftade att våra observationer och ståndpunkter om den allvarliga situationen var fullständigt korrekta. Omkring 2 månader senare i slutet av augusti 1956 hade jag ytterligare en bitter argumentation med Suslov om den ungerska frågan. Då vi passerade genom Budapest när vi var på väg till det kinesiska partiets kongress och genom ett samtal som vi hade på flygplatsen med de dåtida ungerska ledarna, så blev vi mer och mer övertygade om att situationen i Ungern höll på att bli katastrofal, reaktionen var på frammarsch medan det ungerska ledarskiktet genom sitt agerande favoriserade kontrarevolutionen. Under uppehållet i Moskva så mötte Mehmet, Ramiz och jag Suslov och berättade för honom våra uppfattningar så att han kunde föra dem vidare till det sovjetiska ledarskapet. Suslov upprätthöll samma uppfattning som under mötet jag hade haft med honom i juni.

Med hänvisning till vad du säger: <<"att kontrarevolutionen har börjat">>, sade Suslov, <<"så har vi inga fakta, varken från säkerhetstjänsten eller andra källor. Fienden gör stor sak om Ungern men situationen håller på att normaliseras där. Det är sant att det finns några studentrörelser men de är harmlösa och under kontroll. Jugoslaverna agerar inte där som du påstår. Du borde veta att inte bara Rakosi utan också Gerö har gjort misstag">>. <<"Ja, det är sant att de har gjort misstag därför att de rehabiliterade de ungerska titoistiska förrädarna som utgjorde en komplott för att störta socialismen">>, insköt jag. Suslov snörpte på munnen och fortsatte: <<"som med kamrat Imre Nagy, så vi kan inte hålla med dig, kamrat Enver">>. <<"Det förvånar mig stort">>, sade jag, <<"att du refererar till honom som "kamrat" Imre Nagy när det ungerska arbetarpartiet har kastat ut honom">>. <<"Kanske har de gjort så">>, sade Suslov, <<"men han har ångrat sig och har gjort självkritik">>. <<"Ord försvinner i vinden">>, protesterade jag, <<"tro inte på ord">>. <<"Nej">>, sade Suslov, hans ansikte rodnade. <<"Vi har självkritiken på papper" >>och han öppnade en byrå och tog fram en not signerad av Imre Nagy, adresserad till Sovjetunionens kommunistiska parti, i vilken han sade att han hade haft fel i sina uppfattningar och ageranden och sökte stöd av Sovjetunionen.

<<"Tror du på detta">>, frågade jag Suslov. <<"Varför skulle vi inte det">>! svarade han och fortsatte: <<"kamrater kan göra misstag men då de erkänner sina misstag så måste vi hålla ut handen till dem">>. <<"Han är en förrädare">>, sade jag till Suslov <<"och vi tror att ni gör ett misstag när ni håller ut handen till en förrädare">>. Detta tog konversationen med Suslov till en ände och vi lämnade honom oense med hans åsikter. Från detta möte fick vi intrycket att efter att ha definitivt ha fördömt Rakosi så var Sovjetledarna rädda och alarmerade av situationen i Ungern; att de inte visste vad de skulle göra och sökte en lösning innan stormen bröt ut. Utan tvekan diskuterade de med Tito om en gemensam lösning. De förberedde Imre Nagy och tänkte att de skulle mästra situationen genom honom. Och så blev det. Cirkeln runt Rakosi var svag. Varken centralkommiten eller politbyrån var stabil. Folk som Hegedus, Kadar, gamla män som Munnich och ett fåtal yngre kamrater utan erfarenhet i partiet och av kamp vacklade mer och mer för var dag och föll i den Titoistiska-Crustjovitiska spindelns nät.

Hela äventyret var feberaktigt förberett. Reaktionen kom på fötter, svallade upp, talade och agerade öppet. Pseudo-kommunisten, kulaken och förrädaren Imre Nagy med kommunistisk mask blev baner-förare för titoismen och för kampen mot Rakosi. Den senare hade förstått faran som hotade partiet och landet och hade tagit mått och steg mot Imre Nagy genom att utesluta honom från partiet i slutet av 1955. Men det var för sent. Ungern hade fångats upp i kontrarevolutionens spindelnät och var förlorat. Rakosi attackerades av Crustjov och Tito, av Ezsergoms centrum såväl som av utländsk reaktion. Anna Ketli, Mindszenty, världsreaktionens grevar och baroner, vilka hade samlats i Ungern såväl som utanför, i Österrike och annorstädes, organiserade kontrarevolutionen och sände vapen till blodbadet vilket de förberedde. Petöfi-cluben blev centrum för reaktionen. Efter vad som påstås så var det ungdomsförbundets kulturklubb men som de facto agerade mitt framför näsan på det ungerska partiet som ett centrum där reaktionära intellektuella inte bara talade emot socialismen och proletariatets diktatur utan också förberedde och organiserade sig själva fram till den punkt då de arrogant presenterade sina krav för partiet och regeringen i form av ett ultimatum. Inledningsvis, så länge som Rakosi ledde arbetet gjordes några försök att vidta mått och steg: Petöfi cluben attackerades i en resolution i centralkommiten, en eller två författare uteslöts ur partiet men detta var obetydliga markeringar och inga radikala mått och steg.

Det kontrarevolutionära nästet fortsatte att existera och bara lite senare så var alla dessa som blivit attackerade rehabiliterade. Den degraderade Imre Nagy fortsatte att sitta som en pascha i sitt hem, vilket han hade gjort till ett tillhåll för sina partisaner. Bland dessa partisaner hade han folk från centralkommiten i det ungerska arbetarpartiet. De ungerska ledarna for fram och åter till Moskva i förvirring istället för att agera mot de reaktionära elementen som byggdes upp, deras förmenta kamrater gick på visit hos Imre Nagy för att gratulera honom på hans födelsedag. Rakosis hovfolk blev Nagys hovfolk och beredde vägen för honom att gripa makten. Beslutet att avsätta Rakosi togs i Moskva och Belgrad. Han gav upp och bjöd inget motstånd mot Crustjoviternas och Titoisternas tryck och intrigerna hos deras agenter i det ungerska ledarskiktet.. De tvingade Rakosi att resignera efter vad det påstås, av "hälsoskäl" ( därför att han led av för högt blodtryck!), medan man medgav " hans misstag i brott mot lagen". Till att börja med så talades det om kamrat Matyas Rakosis meriter( sålunda begravde de honom med ära) sedan började talet om hans misstag fram till dess den punkt nåddes då man talade om det "kriminella Rakosigänget". I förberedelserna bakom kulisserna vilka föregick avsättandet av Rakosi, så spelade Suslov en avgörande roll, som precis vid den här tidpunkten åkte till Ungern på semester(!).

Uppenbarligen så var Rakosi det sista hindret som hindrade den revisionistiska vagnen att sätta full fart framåt. Det är sant att Gerö valdes till förste sekreterare och inte Kadar som sovjetfolket och jugoslaverna ville, men hans dagar var räknade. Kadar som hade suttit i fängelse och hade rehabiliterats lite tidigare, valdes till politbyrån först och som Crustjovs och Titos man så spelade han första fiolen där.

Efter plenumet i juli 1956( vid vilket Gerö ersatte Rakosi och Kadar tillträdde politbyrån) så vällde reaktionen fram och partiets och regerings auktoritet existerade knappast. De kontrarevolutionära elementen insisterade på att kräva att Imre Nagy rehabiliterades och att de få sunda elementen som fanns kvar i ledarskiktet, skulle avsättas. Gerö, Hegedus och andra reste från stad till stad och från fabrik till fabrik för att försöka kyla ner temperaturen, lovade "demokrati", "tillämpandet av den socialistiska lagen", och "löneförhöjning".

Tydligen skedde allt detta inte på ett korrekt marxistleninistiskt sätt utan var underkastat trycket från det kraftiga uppsvinget hos småbourgeasin och reaktionen. Vi ansåg att avsättandet av Rakosi från ledningen i det ungerska partiet var ett misstag vilket gjorde stor skada och allvarligt förvärrade situationen i Ungern, och vi uttryckte denna ståndpunkt till de sovjetiska ledarna när vi åkte till Moskva i december. Händelserna visade hur rätt vi hade. Den lyckliga perioden av liberalisering började, rehabilitering av folk i fängelse och i graven, av dessa som dömts rättvist av proletariatets diktatur. Förrädaren Rajk och hans medarbetare blev återupprättade efter en pompös ceremoni med tusentals människor, lett av det ungerska ledarskiktet och vilken avslutades med internationalen. Följaktligen blev förrädaren Rajk " kamrat Rajk" och en nationell hjälte i Ungern, nästan som Kossuth. Efter ett formellt brev till centralkommiten så anslöts Nagy till partiet, tillitsfull till den kedja av händelser som skulle föra honom till makten.

De skulle inte låta vänta på sig. Efter Rajk kom många andra tidigare dömda, fram på scenen; officerare och präster, folk dömda för politiska brott och tjuvar, vilka gavs moraliskt stöd såväl som materiellt. Rajks änka mottog 200 000 forint för hennes mans förräderi och Budapests tidningar publicerade reportage om generositeten hos Madame Rajk som donerade denna summa till Folkets skola. De dömda av rätten förklarades som offer för Rakosi, Gabor Peter och Mihaly Farkas som var arresterad vid den här tidpunkten. De högsta officiella bad reaktionen om ursäkt för sina brott: men vad kunde vi göra, sade justitieministern, när kamrat Rajk själv erkände sin skuld. Hegedus, fortfarande premiärminister förklarade under tryck från Crustjov: <<"vi beklagar djupt att vårt parti och regering har förtalat jugoslaverna" >>, medan Gerö i sitt första tal efter det att han blivit vald till ledare i partiet sade: <<"vårt parti måste betala sin skuld till Jugoslaviens kommunistiska liga och Jugoslaviens ledarskap och tillbakavisa det förtal vi spridit till skada för den Jugoslaviska Federala Republiken">>.

I allt det som hände så visade sig Gerö, en av de äldsta av partiets ledare vara en opportunist och en stackare som hoppade från sida till sida och rörde sig som en marionett som manipulerades av de verkliga aktörerna bakom scenen i den ungerska tragedin. Då Tito var på semester på Krim så for Gerö för att prata med honom i Crustjovs villa och de tre tog promenader längs stranden, pratade och lät fotografera sig. Om historien av intriger och avskyvärda manövrer till folkens skada någonsin kommer att skrivas så kommer det att bli historiska fotografier. Här i Crustjovs villa på Jalta, togs de första stegen till förenande, några dagar senare så åkte Gerö med Hegedus och Kadar till Belgrad där de talade med Rankovic: Inte så långt senare, när oroligheterna började så kastade de in Gerö i den sophögen och Kadar med Crustjovs välsignelse och genom manövrer från Mikojan och den revisionistiska ideologen Suslov, valdes till förste sekreterare.

Under tiden framträdde Imre Nagy från sitt hål, grep makten, skrek av triumf, proklamerade "demokrati" och Tito stod på höjdpunkten av sin seger. Reaktionen kom till makten, gangsters svärmade in från utlandet och det fascistiska Horthy-männens parti och bourgeosins prästerliga partier reformerades. Imperialismen fyllde landet med spioner som vällde in från Österrike. Radio "Free Europa" drev på kontrarevolutionen dag och natt och manade på för att överge den socialistiska samhällsordningen och totalt likvidera den. Ungern hade redan tidigare öppnat sina dörrar för spioner förklädda till turister. Då vi passerade genom Budapest i oktober 1956 på återresan från Kina så berättade medlemmarna i politbyrån i det Ungerska arbetarpartiet att 20 000 turister hade besökt Ungern nyligen. Då jag påpekade att det var farligt, svarade de: <<"Men vi får in hårdvaluta av dem">>.

Efter avlägsnandet av Rakosi, speciellt under dessa beryktade oktoberdagar så öppnades dörren för Horthy-männen, grevarna och baronerna, Ungerns tidigare härskare och förtryckare. Esterhazy etablerade sig själv mitt inne i Budapest och telefonerade ambassader och påstod att han ämnade bli regeringschef. Mindszenty, som var frigiven från fängelset, återvände till sitt palats eskorterad av "nationalgardet" . De gamla partierna, de forna ägarnas partier, socialdemokratiska partier, katolska partier återuppväcktes som larver i ett varigt sår, återetablerade sig under sina gamla premisser, gav ut tidningar och Nagy och Kadar placerades i regeringen. Kontrarevolutionen svepte över hela huvudstaden och spreds till andra delar av Ungern. Som Balo Karrafilli, vår ambassadör berättade för oss senare så rusade de ursinniga hopparna av kontrarevolutionärer upp mot en bronsstaty av Stalin som stod på ett av Budapests torg.

Precis som Hitlers stormtrupper i det förgångna angrep allt progressivt så for Horthy-männen och annat ungerskt patrask ut i raseri mot Stalins monument och försökte riva det. Sedan de misslyckats med detta med till och med hjälp av stålvajrar kopplat till en stor traktor så gjorde banditerna sitt jobb med hjälp av en skärbrännare. Deras första aktion var symbolisk: genom att slå ner Stalins monument, så ville de säga att de ämnade förstöra allt i Ungern som påminde om socialismen, proletariatets diktatur och marxismen-leninismen. Förstörelse, dödande och upplopp drog fram över hela staden. Den skabbiga fågeln-Imre Nagy hade flugit ut ur händerna på Crustjov och Suslov. Denne förrädare till vilken Moskva hade satt sitt hopp, som en drunknande man som drar i sitt eget hår för att rädda sig själv från döden, visade vad han var och i den framvällande kontrarevolutionens vrede, tillkännagav sin reaktionära politik och gjorde allmänna deklarationer om Ungerns tillbakadragande från Warszawapakten.

Den sovjetiske ambassadören i Ungern var en speciell Andropov, en KGB-man, vilken steg till makten senare och spelade en ful roll mot oss. Denne agent med etiketten ambassadör fann sig själv inringad av kontrarevolutionen som bröt ut. Även när de kontrarevolutionära händelserna skedde öppet, när Nagy kom till ledningen i regeringen, så stödde Sovjetfolket honom, tydligen hoppades de att kunna hålla honom under kontroll. Under dessa dagar, efter den halvhjärtade interventionen av Sovjetarmen, så sade Andropov till vår ambassadör i Budapest: <<"ni kan inte kalla de upproriska för kontrarevolutionärer därför att det finns ärligt folk bland dem. Den nya regeringen är bra och det är nödvändigt att stödja den för att stabilisera situationen">>. <<"Vad tycker du om Nagys tal">>? frågade vår ambassadör honom. <<"De är inte dåliga">>, svarade Andropov och då vår kamrat pekade på vad som hade sagts om Sovjetunionen inte var korrekt, svarade han: <<"det finns antisovjetism, men Nagys senaste tal var inte dåligt, det var inte antisovjetiskt. Han vill upprätthålla banden med massorna. Politbyrån är bra och pålitlig">>.

Kontrarevolutionärerna agerade med sådan arrogans att de tvingade Andropov med hela sin stab ut på gatan i flera timmar. Vi instruerade vår ambassadör i Budapest att vidta mått för att försvara ambassaden och placera en kulspruta högst upp på trappen. Om kontrarevolutionärerna vågade attackera ambassaden så skulle han öppna eld utan att tveka. Men då vår ambassadör bad Andropov om vapen för att säkra vår ambassads försvar så vägrade han. <<"Ni har diplomatisk immunitet därför kommer ingen att röra er">>. <<"Vilken diplomatisk immunitet">>?, sade vår ambassadör. <<"De kommer att kasta er ut på gatan">>. <<"Nej, nej">>, sade Andropov, <<"om vi ger er vapen kanske någon incident inträffar">>.<<" Nåväl">>, sade vår representant. <<"Jag gör en officiell begäran på uppdrag från den albanska regeringen">>. <<"Jag skall fråga Moskva">>, sade Andropov och när begäran vägrades så deklarerade vår ambassadör: <<"All right bara för att du ska veta det så kommer vi att försvara oss själva med de vapen som vi har">>.

Sovjetambassadören hade låst in sig på ambassaden och vågade inte sticka ut huvudet. En ansvarig funktionär på Ungerns utrikesministerium som hade blivit jagad av banditerna, sökte skydd på vår ambassad och vi tillät honom. Han berättade för våra kamrater att han hade varit vid Sovjets ambassad men att de hade avvisat honom. De sovjetiska trupperna som var stationerade i Ungern intervenerade först, men drogs sedan tillbaka efter påtryckningar från Nagy och Kadar och den sovjetiska regeringen deklarerade att den var redo att börja samtal om dessas tillbakadagande från Ungern. Medan kontrarevolutionärerna härjade och ödelade, darrade Moskva. Crustjov var rädd och tvekade att intervenera. Tito var situationens kung och Imre Nagys stöd, faktiskt hade han dragit samman armen och var redo att intervenera. Då sände Moskva den passande personen till Budapest, hycklaren Mikojan, tillsammans med den kaxige Suslov.

Här i Tirana talade vi klarspråk. Jag kallade på sovjets ambassadör och sade till honom argt: <<"vi är totalt oinformerade om vad som pågår i ett antal socialistiska länder. Tito och kompani har ett finger med i spelet i organiserandet av kontrarevolutionen i Ungern. Ni överger Ungern till imperialismen och Tito. Ni måste intervenera med vapenmakt och "göra rent hus" innan det är för sent">>. Jag omnämnde Titos strävanden och fördömde den tilltro som Crustjov hade för honom såväl som Suslovs tilltro för Imre Nagys "självkritik". <<"Du ser vad Imre Nagy är">>, sade jag: <<"nu spills blod i Ungern och boven i dramat måste hittas">>. Hans svarade: <<"situationen är allvarlig men vi kommer inte att tillåta att fienden att ta Ungern. Jag ska framför dina åsikter till Moskva">>. Alla vet vad som hände i Ungern och Budapest. Tusentals människor dödades. Reaktionen, beväpnad från utlandet slaktade kommunister och demokrater, kvinnor och barn på gatorna, brände ner hus, kontor och allt de kunde lägga händerna på. Gangsterismen grasserade under dagar.

Bara säkerhetsstyrkorna i Budapest gjorde något motstånd medan den Ungerska armen och det ungerska arbetarpartiet var neutraliserat och likviderat. Kadar publicerade ett dekret om likvidationen av det ungerska arbetarpartiet, ett agerande som visade vem han var och proklamerade formerandet av det nya partiet- det socialistiska arbetarpartiet, vilket Kadar, Nagy och andra skulle bygga. Den sovjetiska ambassaden var omringat av tanks och Mikojan, Suslov, Andropov och vem vet mer, fortsatte att intrigera därinne. Reaktionen lett av Kadar och Imre Nagy låste in sig i parlamentsbyggnaden, försjunkna i fruktlösa samtal, sände oupphörliga appeller till de kapitalistiska länderna i väst att intervenera med vapen mot Sovjet. Till sist var den skrämde Nikita Crustjov tvungen att ge ordern. De sovjetiska stridskrafterna marscherade in i Budapest och kampen började på gatorna.

Intrigmakaren Mikojan satte Andropov i en tanks och skickade honom till parlamentet för att hämta Kadar i syfte att manipulera situationen genom honom. Och det är vad som hände. Kadar bytte åter en gång husbonde, bytte åter sida, återvände till sovjetfolkets famn, skyddades av deras tanks och uppmanade folket att upphöra med tumultet och manade kontrarevolutionärerna att lämna in sina vapen och kapitulera. Detta var slutet på Nagys regering. Kontrarevolutionen hade slagits ned och Imre Nagy tog sin tillflykt till Titos ambassad. Det var helt klart att han var Titos och världsreaktionens agent. Han hade Crustjovs stöd också men gled ur hans grepp därför att han ville gå vidare och gjorde det. Crustjov grälade med Tito under månader om att lämna över Nagy. Tito vägrade fram till dess de nådde en överenskommelse att Nagy skulle lämnas över till Rumänien.

Under tiden som förhandlingar om detta problem pågick med Tito så sökte Krylov, den sovjetiske ambassadören vår uppfattning, om vi var överens om att Nagy skulle till Rumänien. <<"Som vi deklarerat tidigare">>, svarade jag Krylov: <<"Imre Nagy är en förrädare som öppnade dörren för fascismen i Ungern. Nu föreslås det att denne förrädare som har dödat kommunister och progressiva, som har dödat sovjetiska soldater och manade imperialisterna att intervenera, ska lämnas till ett vänligt sinnat land. Detta är en stor eftergift och vi instämmer inte i detta">>. Efter att känslorna hade svalnat och offren för den ungerska kontrarrevolutionen, en gärning av Tito såväl som Crustjovs hade begravts, så blev Nagy avrättad. Det sätt som detta gick till på var inte heller det rätt. Inte för att Nagy förtjänade att bli avrättad men inte hemligt och utan rättegång och utan offentlig belysning som gjordes. Han borde haft en offentlig rättegång och dömd på basis av landets lagar där han var medborgare. Men naturligtvis så ville varken Crustjov, Kadar eller Tito föra honom till en rättegång därför att Nagy kunde ha kastat ljus över vilka som drog i trådarna i den kontrarevolutionära komplotten.

Senare, när den kontrarevolutionär komplotten i Ungern hade stävjats kom många fakta fram i ljuset vilka bevisade de sovjetiska ledarnas delaktighet i händelserna i Ungern. Naturligtvis så misstänkte vi vilken roll sovjetfolket hade spelat, speciellt med avlägsnandet av Rakosi, stödet för Nagy, etc. Nåväl vid den tiden så visste vi inte exakt hur det Crustjovitiska-Titoistiska samarbetet hade utvecklats och inte heller visste vi om de hemliga möten med Crustjov och Malenkov med Tito i Brioni. Dessa saker uppdagades senare och vi höll fast vid vår opposition mot detta agerande från sovjetledarna. Några dagar efter att ordningen var återställd i Ungern informerade oss det sovjetiska ledarskapet oss om den korrespondens vilken de hade utväxlat med de Jugoslaviska ledarna om den Ungerska frågan. De fakta som uppdagades i dessa brev störde oss i grunden därför att problemen var allvarliga och kritiska , vid den tiden så krävde socialismens intresse och den kommunistiska rörelsen att sovjetunionen skulle försvaras från imperialismens och reaktionens attacker och att vår enhet bevarades. Å andra sidan, vårt parti måste säga sina ståndpunkter om detta antimarxistiska agerande från det sovjetiska ledarskapet. Därför måste allt behandlas hänsynsfullt och övervägas med tanke på vårt partis intresse, vårt land, revolutionen och socialismen. Detta är hur vi bedömde dessa problem, vi uttryckte våra ståndpunkter för de sovjetiska ledarna på ett kamratligt sätt så att allting skulle upprätthållas korrekt mellan oss.

Under dessa dagar efter att vi mottagit breven så tillkallade jag Krylov: <<"jag har kallat hit dig för att klara upp några frågor som härrör från dessa brev. Först vill jag säga dig att de hänsyftningar som Tito gjorde mot "speciellt onda människor" klart pekar ut vårt partis ledarskap vilket för oss är oacceptabelt. En sådan sak för hans del överraskar oss inte därför att vi är bekanta med Titos attacker. Emellertid vi är extrem överrasskade över det faktum att hos Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommite så finns ingen klar ståndpunkt beträffande dessa anklagelser från Tito, har du något at säga i denna fråga">>. <<"Jag har inget att säga om detta">>, svarade krylov och litade på sitt sätt att spela dum. Sedan fortsatte jag: <<"Tito skulle ha sagts rent ut att vi inte är "onda människor" och fiender till socialismen. Vi är marxist-leninister, resoluta människor som vill kämpa till slutet för socialismens sak. Tvärtom Tito är en fiende till socialismen. Det finns många fakta som bevisar detta">>. Krylov blev tyst och jag fortsatte samtalet och dröjde speciellt vid ett annat problem som hade tilldragit sig vår uppmärksamhet i dessa brev: Crustjov skrev till Tito.

Beträffande avlägsnandet av Rakosi så var vi fullständigt tillfredställda med att Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommite försökte så tidigt som under sommaren detta år att säkra att Kadar blev förste sekreterare. Vid sidan av detta så indikerar breven deras samarbete inte bar innan händelserna i oktober utan också under dem, ett samarbete som konkretiserades i den plan som kläcktes under de hemliga samtalen i Brioni. Dessa aktioner från det sovjetiska ledarskapet var oacceptabla för oss. Ur vår synpunkt så fortsatte Titoisterna sin hemliga splittrande aktivitet och det var helt uppenbart speciellt i Ungern.

Vi hade informerat Sovjets ledarskap om denna ståndpunkt. Jag frågade Krylov om denna sak: <<"vi är inte klara om var centralkommite hos det ungerska arbetarpartiet skapades, i Budapest eller på Krim">>. Naturligtvis gillade inte Krylov denna fråga och med skarpa ordlag sade han: <<"så här måste frågan ställas: de ungerska kamraterna reste till Krim och talade med våra kamrater. Där restes frågan om vem som skulle placeras i ledningen. Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommite har sagt att det skulle vara bra om Kadar valdes">>. <<"Menas det att centralkommiten i Sovjetunionens kommunistiska parti inte var för Gerö">>. <<"Det är vad som framgår av breven">>, svarade Krylov. <<"Frånsett detta">>, sade jag, <<"Kadars regering har skapats i nära samarbete mellan ert ledarskap och Tito, är det så">>?<< "Ja, det verkar vara så">>, blev Krylov tvungen att erkänna. Samtalet fortsatte: efter att ha informerat honom om de bekymmer som händelserna i Ungern ställde till med i vårt parti så påpekade jag för den sovjetiske ambassadören:

<<"Den enhälliga ståndpunkten i vår politbyrå är att detta agerande av kamraterna i Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommites presidium, vilka talade med Tito om sammansättningen av ledarskapet i det ungerska partiet och regeringen inte är korrekt. Det sovjetiska ledarskapet är väl medvetna om våra ståndpunkter om alla dessa frågor därför att vi har uttryckt den för dem, är det inte så">>? <<"Ja, så är det">>, sade Krylov. <<"Har du framfört alla våra ståndpunkter till Moskva">>? <<"Ja">>, svarade han, <<"jag har framfört dem">>. Vid slutet av detta samtal som genom en chanstagning så frågade sovjetambassadören mig: <<"kommer Dali Ndreu att bli ställd inför rätta">>?

Naturligtvis så var denna fråga ingen slump. Tydligen, rättegången och avslöjandet av de jugoslaviska revisionisternas agenter, Liri Gega och Dali Ndreu gillades inte av sovjetfolket. <<"Rättegången har förberetts och kommer att hållas därför att de är förrädare och agenter">>, sade jag till Krylov. <<"När deras försök at knäsätta komplotten mot vårt parti och stat misslyckades, då Dali Ndreu och Liri Gega kände att de skulle få betala för sin aktivitet som agenter försökte de lämna landet och blev gripna nära vår stats gräns. Deras fientliga aktivitet har bevisats och de har själva erkänt den. Och om Tito fortsätter sin fientliga aktivitet, skall vi publicera sanningen om dessa agenter med fakta och bandinspelningar. Vi anser att vi inte längre kan tolerera Titoisterna som vill hugga oss i ryggen och slunga anklagelser mot oss">>.

<<"Jag förstår er situation">>, mumlade Krylov och gick iväg med svansen mellan benen. Samma fenomen som i Ungern utvecklades i Polen också, nästan samtidigt, fastän händelserna där inte antog samma och dramatiska proportioner och karaktär som de gjorde i Ungern. Också i Polen hade proletariatets diktatur etablerats under ledning av det förenade arbetarpartiet men trots hjälpen från Sovjetunionen så utvecklades inte socialismen där till nödvändiga nivåer. Så länge som Bierut var i ledningen och det polska partiet höll korrekta positioner, nåddes framgångar i den socialistiska utvecklingen i landet. Nåväl, de inledande reformerna och åtgärderna som påbörjades genomfördes inte till slutet och klasskampen fördes inte på rätt nivå. Proletariatet växte, industrin utvecklades, ansträngningar gjordes för att inplantera marxist-leninistiska ideer hos massorna men element från bourgeosin upprätthöll många av sina dominerande positioner. Jordreformen och kollektiviseringen på landsbygden genomfördes enbart halvvägs fram till dess Gomulka förklarade kooperativen och statsjordbruken för olönsamma samtidigt som han gynnade tillväxten av kulaker på den polska landsbygden.

Precis som i Ungern, Östtyskland, Rumänien och annorstädes så formerades det polska partiet genom en mekanisk sammanslagning av det existerande partiet med de borgerliga så kallade "arbetarpartierna". Kanske var en sådan sak nödvändig i syfte att ena proletariatet under ledning av ett parti, men detta enande skulle genomförts med en stor portion ideologiskt, politiskt och organisatoriskt arbete för att säkra att de tidigare medlemmarna från de andra partierna inte bara assimilerades utan, vilket är ännu viktigare skulle ha utbildats med den marxist-leninistiska ideologin och organisatoriska normer. Men detta gjordes varken i Polen, Ungern eller annorstädes och allt vad som hände var att medlemmarna från de borgerliga partierna ändrade sitt namn, blev "kommunister" fastän de behöll sina gamla åsikter, sin gamla åskådning.

Därför stärktes inte de proletära partierna, utan tvärtom försvagades därför att socialdemokrater och opportunister som Cyrankiewicz, Marosan, Grottewohl, etc. etablerade sig själva och sina åsikter i dem. Frånsett detta så fanns en annan faktor som influerade genom kontrarevolutionära manifestationer: det polska folkets hat mot det tsaristiska Ryssland. Genom det arbete som reaktionen gjorde inom och utom partiet så vändes det gamla hatet, vilket var rättvist en gång i tiden, mot det sovjetiska folket, vilka hade gjutit sitt blod för Polens befrielse. Den polska bourgeosin som inte hade angripits så hårt som den borde, gjorde allt i sin makt för att stärka de nationalistiska och chauvinistiska känslorna mot Sovjetunionen. Efter Bieruts död så uttrycktes dessa mer öppet och partiets och proletariatets diktaturs svaghet kom in öppen dager. Därför, dels partiets svaghet, dels på grund av reaktionens ansträngningar , kyrkan, Gomulka och Cyrankiewicz och dels på grund av Crustjoviternas ingripanden så kunde oroligheterna i juni 1956 och de händelser som följde på dem inträffa.

Naturligtvis så skapade Bieruts död lämpliga villkor för kontrarevolutionen. Jag hade träffat Bierut långt innan, då jag reste till Warszawa. Han var en mogen, erfaren kamrat, tystlåten och vänlig. Fastän jag var yngre än han så uppträdde han på ett så kamratligt sätt mot mig att jag inte kan glömma honom. Också då jag träffade honom på möten i Moskva så var det ett speciellt nöje att prata med honom. Han lyssnade uppmärksamt på mig då jag pratade om vårt folk och deras situation. Han var uppriktig, rättvis och principfast. Jag minns då vi pratade i Warszawa, så nämnde han en diskussion som han hade haft med kamrat Mehmet. <<"Din kamrat talade uppriktigt till mig då han kritiserade vår premiärministers ståndpunkter. Jag gillar kamrater som talar uppriktigt">>, sade Bierut. Jag träffade honom för sista gången i Moskva då SUKP:s 20.e kongress hölls. Kort före sin död så var Bierut och hans fru såväl som Nexhmije och jag tillsammans i en loge på "Maly Teatr" för att se en föreställning om Leningrads revolutionära flotta. I pausen så hade vi ett hjärtligt samtal i det lilla rummet bakom scenen. Bland andra saker, så talade vi om Komintern, därför att vid detta tillfället så förenade sig Bulgaren Ganev med oss och han och Bierut mindes när de hade möts i Sophia då Bierut hade skickats dit illegalt i någon fråga.

Bara en kort tid efter detta möte så fick vi den dåliga nyheten: Bierut är död liksom Gottwald,……. i en förkylning. Stor bedrövelse och förvåning! Vi åkte till hans begravning i Warszawa, det var i början av mars 1956. Många tal hölls av Crustjov, Cyrankiewicz, Ochab, Zhu De etc. vid Bieruts kista. Vukmanovic-Tempo som hade kommit för att delta i begravningen som befullmäktigad från Belgrad, talade också. Till och med här så tog Titos representant tillfället i akt att knäsätta revisionistiska paroller och uttrycka sin tillfredsställelse över de nya möjligheter och perspektiv som hade öppnats i och med den 20:e kongressen. <<"Bierut har ryckts bort från oss i ett ögonblick då möjligheterna och utsikterna har öppnats för samarbete och vänskap mellan alla socialistiska riktningar i syfte att förverkliga Oktobers idéer på olika sätt">>, sade Tempo och påkallade framryckning på vägen som öppnats "genom återkommande aktioner". När talen hölls såg jag Nikita Crustjov inte långt från mig, lutad mot ett träd och han växlade ord med Wanda Wassilewska. Utan tvekan så kohandlade de över Bieruts kropp som de hade sänt i graven. Några få månader efter dessa bittra händelser i början av 1956 så genomgick Polen den förvirring och det kaos som luktade kontrarevolution.

De händelser som inträffade i Polen var nästan identiska med de i Ungern. Poznanarbetarnas revolt började innan kontrarevolutionens utbrott i Ungern men faktum är att dessa två kontrarevolutionära rörelser mognade samtidigt, i samma situation och med samma inspiration. Jag tänker inte ingående beskriva dem för de är kända, men det är intressant att peka på de analoga fakta i dessa länder, de förvånande parallellerna mellan kontrarevolutionens utveckling i Polen och den i Ungern. Både i Polen och i Ungern så ändrades ledningen: i det ena landet så dog Bierut( i Moskva) i det andra så avlägsnades Rakosi(genom Moskva): i Ungern så rehabiliterades Rajk, Nagy, Kadar, i Polen Gomulka, Spychalski, Morawski, Loga-Sowinski och en hel serie förrädare: där kom Mindszenty upp på scenen, här Wyszinski. Än mer betydelsefull är den ideologiska och andliga identiteten hos dessa händelser. I både Polen och i Ungern så ägde dessa händelser rum under den 20:e kongressens påverkan, med paroller om demokratisering, liberalisering och rehabilitering. Crustjoviterna spelade en aktiv roll, en kontrarevolutionär roll i skeendet i båda dessa länder. Titoisterna hade också sina influenser i Polen fastän inte så direkt som i Ungern, men idéerna om "självadministration", "den nationella vägen till socialism" och " arbetarråd" som togs upp i Polen var givetvis inspirerade av Jugoslaviens "specifika" socialism.

Händelserna i juni i Poznan var kontrarevolutionär aktivitet som reaktionen inspirerade då de exploaterade ekonomiska svårigheter och de misstag som hade gjorts av det polska partiet i utvecklandet av ekonomin. Dessa revolter slogs ner och nådde inte samma proportioner som i Ungern, men de hade stor betydelse i kommande händelser. Polen hittade sin egen Nagy; detta var Wladyslaw Gomulka, en fiende som släppts ur fängelse och som omedelbart blev förste sekreterare i partiet. Gomulka som hade varit generalsekreterare i Polens arbetarparti hade dömts för sina högeropportunistiska och nationella åsikter, vilka låg mycket nära den linje som Tito gruppen följde och som avslöjades på sin tid av Informationsbyrån.

När kongressen för att ena Arbetarpartiet med det socialistiska partiet hölls 1948 så avslöjade och attackerade Bierut Gomulkas åsikter. Vårt parti hade skickat sin representant till denna kongress och när han kom tillbaka till Albanien så berättade han om de arroganta och stöddiga ståndpunkterna hos Gomulka på kongressen men som sagt vad: "han gavs en hjälpande hand igen" och valdes in i centralkommiten. En polack som gjort sällskap med vår kamrat berättade att under dessa dagar så hade Gomulka ett långt tete-a-tete samtal med Ponomarenko som var sekreterare i Sovjetunionens Centralkommite och var närvarande vid kongressen och som det tycktes hade övertalat Gomulka att göra självkritik.

Nåväl, tiden visade klart att han inte hade övergett sina åsikter och senare dömdes han för statsfientlig verksamhet också. När rehabiliterings kampanjen började så utövade Gomulkas anhängare tryck på partiets ledarskap att förklara Gomulka för oskyldig. Men han var alltför politiskt och ideologiskt misskrediterad och detta lade hinder i vägen. Några månader innan Gomulka återställdes i ledningen för Polens Arbetarparti så deklarerade Ochab "högtidligt" att fastän Wladyslaw Gomulka hade släppts från fängelset " så förändrar det inte den korrekta kamp som partiet hade fört mot Gomulkas åsikter". Efter att han hade likviderat Bierut, så assisterade Crustjov Ochab, Zawadski, Zambrowski och andra element såsom Cyrankiewicz, men missämjan och splittringen hade fördjupats och grodde. Gomulka och hans stödtrupper agerade och manövrerade för att komma till makten.

Crustjoviterna var oroade: de var tvungna att ha Polen helt under sin kontroll " Manu militari", och deras politik och ideologi anpassades till denna nödvändighet. Crustjov övergav sin gamla vänner och vände sig mot Gomulka som inte uppträdde så olydigt mot Crustjovs diktat. Gomulkas tillkomst till makten övertygade oss om att händelserna i Polen inte var till socialismens fördel. Vi inte bara visste om hans olycksbådande förflutna utan vi var också kapabla att döma honom för de paroller han anförde och de tal han höll.

Han kom till makten med definitiva paroller som : " Polens sanna oberoende", "landets ytterligare demokratisering". I de tal han höll innan han valdes till förste sekreterare så undgick han inte att hota Sovjet genom att säga: " vi skall försvara oss själva" och såvitt vi vet så förekom det till och med sammandrabbningar mellan sovjetiska och polska trupper. I huvudsak så utvecklades händelserna i Polen som i Ungern under anti-sovjetiska paroller. Också Gomulka var anti- sovjetisk. Naturligtvis så var han emot Sovjetunionen under Stalins tid, men samtidigt så ville han vara fri från det ok som Crustjoviterna förberedde för länderna i det socialistiska lägret. Hur som helst så undgick han inte att tala rent formellt om vänskap med Sovjet och att fördöma de anti-sovjetiska parollerna.

Samtidigt så talade han positivt om den sovjetarme som var stationerad i Polen och det gjorde han av omedelbara nationella intressen, därför att han var rädd för ett angrepp från väst- Tyskland som aldrig accepterat Oder/Neisse gränsen. Revisionisten Gomulka agerade med sådan makalös arrogans att jag påpekade detta för Crustjov då jag mötte honom på Jalta. Vi satt i en paviljong med stenbelagt golv vid havet och då han hade hört mig till slutet, så sade Crustjov att jag hade rätt och fortsatte utan omsvep: <<"Gomulka är en riktig fascist">>.

Men senare kom de bägge kontrarevolutionärerna överens och hade enbart gott att säga om varandra. Deras meningsskiljaktigheter minskade. Det tal som Gomulka höll på centralkommitens plenum då han valdes till förste sekreterare var ett "program" tal av en revisionist. Han kritiserade linjen fram till nu, vad gällde industri och jordbruk, målade upp en mörk bild av situationen och förklarade att kooperativ systemet på landsbygden var olönsamt. Vi ansåg att dessa åsikter var anti- marxistleninistiska. Misstag hade kanske gjorts med anledning av kollektiviseringen och utvecklandet av jordbrukskooperativ i Polen, men kooperativ systemet var inte orsaken till detta.

Det hade bevisat sin vitalitet som den enda vägen att skapa socialism på landsbygden i Sovjetunionen, i de andra socialistiska länderna och i vårt land. Gomulka drog ut med sitt svärd, höger och vänster, mot "våldet mot lagarna", mot den individuella kulten, mot Stalin, mot Bierut(fastän han aldrig nämnde honom vid namn) och emot ledarna för socialistiska länder som han kallade för Stalins sateliter. Gomulka försvarade de kontrarevolutionära aktionerna i Poznan. <<"Poznans arbetare">>, deklarerade Gomulka på det 8:e plenumet i oktober 1956 <<"protesterade inte emot socialismen utan mot djävligheter som spritts i vårt sociala system. Försöket att presentera den smärtfyllda tragedin i Poznan som ett verk av imperialismens agenter och provokatörer blev politiskt naivt. Orsaken måste sökas i partiets ledning och regeringen">>.

Sovjetfolket oroades och skrämdes av händelserna i Polen, därför att de såg att "den nya kursen" som de själva proklamerade tog de polska ledarna längre än de önskade och faran blev att Polen flydde från deras inflytande. Under de dagar då plenumet hölls som skulle återinsätta Gomulka vid makten, så åkte Crustjov, Molotov, Kaganovich och Mikojan brådskande till Polen. Vid flygplatsen så skrek Crustjov argt till de polska ledarna: <<"Vi har gjutit vårt blod för att befria detta land, medan ni vill ge det till amerikanarna">>. Ryssarnas bekymmer ökade, därför att den Sovjetiska marskalken Rokossowsky som hade polskt påbrå och andra medlemmar i politbyrån vilka ansågs prosovjetiska såsom Minsk etc. klämdes åt och i realiteten blev uteslutna från politbyrån. Nåväl, polackerna underkastade sig inte vare sig påtryckningarna från de sovjetiska ledarna eller deras tanks de inbjöd dem inte ens till plenumet. Samtal hölls på vilka Gomulka var närvarande men likväl så lämnades Crustjov och kompani åt sitt öde.

Tryck utövades, en artikel publicerades i "Pravda" till vilken polackerna gav ett arrogant svar men till slut så gav Crustjov Gomulka sin välsignelse efter att han hade gjort en pilgrimsresa till Moskva, Gomulka mottog krediter och talade om den Sovjet-Polska "leninistiska" vänskapen. Gomulka genomförde sitt "program" skapade sina "arbetarråd", "självadministrerande kooperativ" och "rehabiliteringskommiteer", stimulerade privat handel, introducerade religionen i skolan och arme´n och öppnade dörrarna för främmande propaganda: han talade också om den "nationella vägen till socialismen", Gomulkas åsikter och ståndpunkter var så extremt öppna och omaskerade att många inte kunde acceptera dem eller inte kunde acceptera dem öppet.

Till och med Crustjov blev tvingad att från den ena stunden till den andra kasta in en liten sten i Gomulkas trädgård. Tjeckerna, fransmännen och östtyskarna som höll ett öga och ett öra mot Moskva upprätthöll på samma vis ståndpunkter av oposition och reservation. Vi opponerade tydligt mot Gomulka och hans agerade och detta hade vi gjort känt för de sovjetiska ledarna med vilka vi hade talat. Polackerna gillade inte denna attityd och deras press klagade öppet över att andra partier inte förstod de förändringar som skedde i Polen.

En artikel som publicerades vid den här tiden nämnde vår press och pressen i något annat land som exempel på denna "missuppfattning" i motsats till det italienska, kinesiska, jugoslaviska och andra partier vilka fullständigt hade förstått den socialistiska karaktären av förändringarna som ägde rum i Polen. Jugoslaverna välkomnade dessa 2 socialistiska" förändringar" med entusiasm och skrek att "dessa krafter som kämpade för politisk demokrati, ekonomisk decentralisering och systemet med självförvaltning hade triumferat" i Polen. Sovjet gav oss inte någon information om händelserna i Polen utan skickade ett brev till oss i vilket de berättade att situationen var mycket allvarlig och informerade oss att en sovjetisk delegation skulle åka dit.

Frånsett detta så fanns inget mer, ingen information. I den sovjetiska pressen så hittade vi händelsevis en artikel som attackerade händelserna i Polen men vi hittade också artiklar som stödde dem. Som jag sagt tidigare, från samtalen med Krylov, den sovjetiska ambassadören i Tirana så fick vi inget definitivt. På ett möte som jag hade med honom så talade jag om den polska frågan och våra bekymmer om vad som skedde där. <<" Hur är det möjligt">>, frågade jag <<"att vi inte får någon information? Hur är det möjligt att vi hålls i mörkret i dessa frågor, vilka berör oss alla? Detta är inte rätt">>. <<"Det är en rimlig begäran" >>, svarade Krylov.

<<"Framför vår ståndpunkt till din centralkommite">>, sammanfattade jag. I samband med de händelser som ägde rum, så framträdde skillnader i åsikter mellan oss och Sovjet ännu tydligare. Med anledning av detta så kom vårt partis ståndpunkt att bli: vi skall inte publicera dessa åsiktsskillnader därför att det kommer att skada Sovjetunionen och det socialistiska lägret men å andra sidan: vi får inte göra några principiella avsteg, måste hålla på våra åsikter och uttrycka dem öppet till de sovjetiska ledarna.

När jag var i Moskva i december detta år, så samtalade jag med de sovjetiska ledarna bland annat om Polen. Jag skall behandla separat samtalen från december 1956 men här vill jag nämna stödet som Crustjov och kompani gav Gomulka för att konsolidera honom vid makten. Vi framförde våra åsikter och vår tvekan om Gomulka till Crustjov och Suslov, de försökte övertyga oss om att han var en bra man som borde stödjas, medan vi var övertygade om att oroligheterna som hade ägt rum i Polen, vilka var mycket lik den Ungerska kontrarevolutionen, var ett verk av Gomulka för att föra honom till makten, som han upprätthöll fram till dess han rensades ut av Crustjoviterna och Gierek. Den senare är en rasande fiende till Albanska arbetets parti. I Polen så föll den ene efter den andre. Cyrankiewicz, denne gamle agent för bourgeosin levde längst och spelade på strängarna med Sovjetarmen som hade ockuperat Polen.

Händelserna i Ungern och Polen oroade med rätta vårt parti och deras ledning därför att de skadade revolutionen och försvagade socialismens ställning i Europa och världen. Efter dessa händelsers slut, eller mer precist, de hade förlorat sin öppna och akuta forma, därför att nu fortsatte de i hemlighet, så hade ögonblicket kommit att göra de nödvändiga analyserna och dra de riktiga slutsatserna. Både Crustjov och Tito gjorde analyser som passade deras egna intressen och beräkningar och de anti marxistiska åsikter som de höll sig med. I sitt innersta väsen så enades Titoisterna och Crustjoviterna i sin analys genom att lägga skulden på misstag i ledarskapet i det ungerska partiet och speciellt på Rakosi.

Också Kadar, som tjänade två husbönder, sjöng i harmoni med dem och deklarerade att: "revolten var berättigad på grund av misstagen av den kriminella klicken runt Rakosi och Gerö". I den utsträckning som vårt parti var bekanta med händelserna och baserat på fakta vilka hade stigit fram ur mörkret som omgav komplotten så drog partiet sina egna slutsatser. Ur vår synpunkt så var kontrarevolutionen framprovocerad och organiserad av världskapitalismen och dess titoistiska agentur vid dess svagaste länk i det socialistiska lägret, vid tidpunkten då Crustjov klicken inte ännu hade konsoliderat sina positioner.

Det ungerska arbetarpartiet och proletariatets diktatur i Ungern försvann som snö i regnet vid sin första allvarliga konfrontation med reaktionen. Från allt som inträffat så tilldrog sig särskilda fakta vår uppmärksamhet: för det första, händelserna avslöjade det svaga och ytliga arbete av det ungerska partiet för utbildning och ledarskap för arbetarklassen. Trots sina revolutionära traditioner så förstod inte arbetarklassen att försvara sin makt under kontrarevolutionen. Tvärtom, en del av den blev en reserv för reaktionen. Partiet självt agerade inte som en medveten organiserad förtrupp för klassen.

Det likviderades inom några få dagar och detta gav den kontrarevolutionära Kadar möjligheten att begrava det en gång för alla. Händelserna i oktober och november 1956 underströk åter igen den vacklande karaktären hos de ungerska intellektuella och studenterna. De blev reaktionens katt-tass och bourgeosins stormtrupp. En speciell roll spelades av de kontrarevolutionära författarna lett av reaktionären och anti-kommunisten Lukács som också blev medlem i Nagys regering. Fallet Ungern bevisade att bourgeosin inte hade förlorat sitt hopp om restauration utan tvärtom, hade förberett sig själv i illegalitet och till och med bevarat sina gamla organisatoriska former vilket visades genom formerandet av prästerliga och fascistiska borgerliga partier.

Vad som ytterligare hände i Ungern övertygade vårt parti om det korrekta i de åsikter det tagit emot de jugoslaviska revisionisterna. Titoisterna var inspiratörerna och det huvudsakliga stödet till den ungerska kontrarevolutionen. Officiella personligheter och Jugoslavisk press välkomnade dessa händelser med entusiasm. De inflammerade talen som höll på "Petöfi" club publicerades i Belgrad och även Titos och Kardeljs teorier tillsammans med den 20:e kongressens teser. För oss så var dessa saker varken nya eller oväntade.

Vad som oroade mest var rollen som det sovjetiska ledarskapet spelade i dessa händelser, dess koordinerade planer med Tito, dess agerande bakom kulisserna till skada för det ungerska folket, vilket hade grundligt bittra återverkningar för dem. Kontrarevolutionen i Ungern slogs ner av Sovjettanks därför att Crustjov inte kunde undgå att intervenera(detta skulle ha avslöjat honom för alla) och här kalkylerade inte imperialisterna och Tito speciellt bra. Nåväl, erfarenheten visade att denna kontrarevolution undertrycktes av kontrarevolutionärer som restaurerade kapitalismen, men på ett mer kamouflerat sätt, behållande sin färg och förklädnad, som Sovjets Crustjoviter gjorde i sitt eget land.

Fakta i Ungern ökade utan tvekan våra tvivel om SUKP:s ledarskikt och oroade och gjorde oss nedslagna. Vi hade alltid haft tilltro till Lenin och Stalins bolsjevikparti och vi hade uttryckt denna tilltro tillsammans med vår stora kärlek för Sovjets land. Med dessa känslor av tvivel och oro så for jag till Moskva i december 1956 tillsammans med Hysni, som stödde och assisterade mig i de svåra samtal och diskussioner med Crustjoviterna i vilka giftet blandades med skenhelighet. Som vi hade bestämt tidigare i politbyrån så åkte vi till sovjetunionen för att diskutera med de sovjetiska ledarna.

Situationens akuta problem, händelserna i Ungern och Polen såväl som relationerna med Jugoslavien. Det måste sägas att vid den här tidpunkten så gick det inte så bra mellan Crustjov och kompani å ena sidan och Tito å andra sidan. Deras vänskap syntes ha kylts av en aning. Under tiden så hade Tito hållit sitt notoriska tal i Pula, vilket hade orsakat en stor opposition i många partier i det socialistiska lägret. I detta talet så attackerade Belgradchefen sovjetsystemet, attackerade socialismen, attackerade partierna som inte följde den "äkta marxistleninistiska" kursen hos Tito och samtidigt fördömde han Sovjet intervention i Ungern.

Dessa teser var inte till Crustjovs fördel, de var alltför tydliga och de var tvungna att ta ställning emot dem för att upprätthålla skenet. Fastän Crustjoviterna hade gjort en eller två attacker i tidningarna om än inte speciellt hårda( meningen var att inte förarga kamrat Tito alltför mycket) och faktiskt med några lovord och som var deras vana så hade de börjat att utöva ekonomiska påtryckningar på Jugoslavien, en sak som Crustjov erkände för mig i samtalen. På den tiden hade också "Pravda" publicerat en artikel av mig i vilket den jugoslaviska "specifika socialismen" och dess talesmän attackerades i skarpa ordalag.

Jag relaterar allt detta för att förklara varför de välkomnade oss vid denna tidpunkt mer hjärtligt och varför våra åsikter, speciellt med hänvisning till Jugoslavien inte blev bemötta och faktiskt syntes gillas av de sovjetiska ledarna. Från det ögonblick vi lämnade skeppet i Odessa så lade vi märke till den här atmosfären i de konversationer vi hade med de som kom för att välkomna oss och i de samtal vi hade med ledare i partiet och statsorganen i Ukraina. Vi färdades från Odessa till Moskva med tåg. Vi hade fortfarande inte återhämtat oss ordentligt från resan när vi informerades att Sovjetunionens kommunistiska partis Centralkommites presidium hade dukat fram en middag till ära för vår delegation.

Som jag sagt förut: de sovjetiska ledarna var makalösa med luncher och middagar som pågick i timtals. Vi var fortfarande trötta efter resan men naturligtvis så gick vi till denna middag vilken började klockan 4 på eftermiddagen. Såvitt jag kan komma ihåg så var presidiets alla medlemmar frånsett Bresjnev, Furtseva och ytterligare någon, där. Middagen fortsatte för åtskilliga timmar och Crustjov och de andra strävade efter att skapa en atmosfär som skulle vara så vänlig som möjligt.

Nästan alla som var närvarande föreslog skålar(Crustjov ensam föreslog fem eller sex) och med anledning av skålarna så sades fina ord om vårt parti och Albanien och jag blev speciellt lovordad. Speciellt glödande i sitt lovord var Pospyelov som varit på vårt partis 3:e kongress i maj. De skålar som föreslogs var ofta politiska tal, speciellt de som föreslogs av Crustjov, för vilken det inte var någonting att tala en halvtimme vid en skål. I vilket fall som helst, från dessa tal så fick vi en preliminär uppfattning om de ståndpunkter de tänkte inta i samtalen.

Den kvällen sparade inte Crustjov på orden i sina attacker på de jugoslaviska ledarna. <<"Deras positioner är anti-leninistiska och opportunistiska">>, sade Crustjov bland mycket annat. <<"Deras politik är mischmasch. Vi skall inte göra några eftergifter för dem. De lider av storhetsvansinne fortsatte han. När Tito var i Moskva så trodde han att det storartade välkomnandet vi anordnat för honom betydde att folket insett att han hade rätt och att de fördömde vår politik.

Faktum är att vi bara hade behövt viska ett enda ord till folket så skulle de ha slitit honom i stycken">>. Då vi talade om vår attityd till titoisterna så sade han: <<"de albanska kamraterna har rätt men de måste hålla huvudet kallt och behålla självkontrollen. Ert hår håller på att gråna men vi är flintskalliga">>, sammanfattade han sin skål. Medan festen fortsatte sade "flintskallen" att Albanien är ett litet land men har en viktig strategisk position. om vi bygger en ubåts och missilbas där så kan vi kontrollera hela medelhavet. Crustjov och Malinowsky återupprepade denna ide då de besökte vårt land 1959. Det var den iden som konkretiserades genom Vlora basen vilken Crustjov använde för att utöva påtryckningar mot oss senare.

Som jag sade, så visade sig Crustjov och de andra sovjetiska ledarna som mycket "hjärtliga", det saknades inte smicker och allt detta gjordes för att mjuka upp den revolt vårt parti hade gjort över deras felaktiga ståndpunkter. Jag kommer ihåg att under kvällen så hade vi någon diskussion om att Crustjov skulle komma till vårt land därför att han inte hade lämnat något annat land obesökt men hade inte varit hos oss varken öppet eller hemligt. Nåväl, den kvällen var det lämpligt att besvara vår inbjudan.

Inte bara Crustjov utan många andra medlemmar i presidiet uttalade sin önskan att komma till Albanien och någon, jag kommer inte ihåg vem, skämtade och föreslog att de skulle hålla ett möte i presidiet eller till och med i centralkommiten i Albanien. Det samtalades också här om den kärlek som Crustjov påstods ha för vårt land( vilket han visade senare!) och Crustjov fick därför smeknamnet " Albanyets"( Albanen).Bland många andra saker så kommer jag ihåg att Molotov också föreslog en skål: <<"Jag tillhör kategorin människor som inte gett så mycket uppmärksamhet till Albanien och är inte bekant med det, sade han. Nu är vårt folk stolt över att ha en sådan lojal, result och militant vän. Sovjetunionen har många vänner, men de är inte alla desamma. Albanien är vår bästa vän. Låt oss dricka denna skål och önska att Sovjet kommer att ha vänner som Albanien">>.

I huvudsak lovordades vår korrekta linje och de Jugoslaviska revisionisterna fördömdes av alla sovjetledare denna kväll. Faktiskt så berättade marskalk Zhukov att de hade bevis för att ledarna i Belgrad hade stött kontrarevolutionen i Ungern inte bara ideologiskt utan också organisatoriskt och att jugoslaverna agerade som en agentur till amerikansk imperialism. I korthet: middagen fortsatte och slutade i denna anda. Två eller tre dagar senare så hade vi ett preliminärt möte med Suslov, sekreterare i centralkommiten, som ansågs vara en specialist i ideologiska frågor och om jag inte misstar mig var involverad i internationella relationer. Suslov var en av de största demagogerna i Sovjets ledarskap.

Skicklig och listig, han visste hur han skulle agera i svåra situationer och kanske är det därför som han var en av de få som klarade alla utrensningar gång efter annan i det sovjetiska revisionistiska ledarskapet. Jag har talat åtskilliga gånger med Suslov och jag har alltid haft en känsla av olust och förargelse från mötena med honom. Jag hade ännu mindre lust att tala med Suslov nu, efter händelserna i Ungern, efter den debatt som jag tidigare hade haft med honom om Nagy, situationen i Ungern etc. och med vetskap om hans roll i dessa händelser, i beslutet att ta bort Rakosi.

Nåväl, arbetet krävde detta och jag mötte Suslov. Breznev tog del i mötet också men faktum är att han enbart var närvarande, då Suslov var den ende som talade under hela samtalet. Från den ena stunden till den andra så rörde Leonid sina tjocka ögonbryn, men satt så orörlig att det var svårt att sluta sig till vad han tänkte om det som blivit sagt. Jag hade träffat honom första gången på den 20:e kongressen i pauserna mellan förhandlingarna ( och senare vid firandet av 40 årsminnet av oktoberrevolutionen i november 1957) och från de korta mötena så hade jag intrycket att han var egenkär, en självgod person. Så fort han presenterades för oss så förde han in samtalet runt honom själv och sade i förtroende att han var engagerad med "special vapen". Från tonen med vilken han pratade så framgick det att han var mannen i centralkommiten som handhade problemen med atomvapen. Den 20.e kongressen valde Breznev som alternerande alternerande medlem i centralkommitens presidium och omkring ett år senare vid centralkommitens plenum i juni 1957 vilket dömde och rensade bort " anti partigruppen" Molotov-Malenkov, så valdes Breznev från alternerande till fullvärdig medlem i presidiet.

Tydligen var han eftertraktad för sina "meriter", vilka han måste ha bevisat i eliminerandet av Molotov , Malenkov och andra i ledarskapet. Efter dessa händelser, fram till 1960 så måste jag besöka Moskva många gånger där jag träffade Sovjets viktigaste ledare i partiet, men just innan den 20:e kongressen såg jag aldrig Breznev eller hörde honom prata någonstans. Han hölls tydligen i bakgrunden, i reserv kanske man kan säga. Efter Crustjovs försmädliga slut så plockades denna tunga allvarliga person fram ur skuggorna för att fortsätta Crustjov maffians smutsiga arbete men nu utan Crustjov. Det tycks som om Breznev togs fram i ledningen för partiet och den sovjetiska socialimperialistiska staten inte så mycket kanske för hans duglighet men som en "modus vivendi" för att balansera upp de rivaliserande grupperingarna i sovjets ledarskikt. Men låt oss göra honom rättvisa: han var komiskt enbart med sina ögonbryn, medan hans arbete var tragiskt från börja till slut. Ända sedan denna Crustjovit tog makten, så har vårt parti sagt sitt om honom och hans aggressiva, fientliga anti-marxistiska arbete. Men detta är inte rätta platsen att dröja för länge vid Breznev. Låt oss återvända till mötet i december 1956.

Från början så föreslog Suslov att vi skulle tala kortfattat om problemen vi skulle diskutera, speciellt ur historiska aspekter medan han gav en förklaring till händelserna i Ungern. Han kritiserade Rakosi och Gerö, vilka med sina misstag hade orsakat "stort missnöje" hos folket, alltmedan de lämnade Nagy utan kontroll. <<"Nagy och jugoslaverna" >>.fortsatte han <<"har bekämpat socialismen">>. <<"Men varför tillät de Nagy in i partiet">>, frågade jag. <<"Han hade blivit orätt utesluten därför att hans misstag inte förtjänade detta straff. Nu håller emellertid Kadar en korrekt kurs. I er press har det förekommit artiklar som är kritiska mot Kadar men man måste koma ihåg att han bör stödjas eftersom jugoslaverna bekämpar honom">>.

<<"Vi är inte så bekanta med Kadar. Vi vet att han satt i fängelse precis som Imre Nagy">>. <<"Angående era klagomål att vi inte har informerat er om händelsernas utveckling i Ungern" >>, så sade Suslov <<"att händelserna ägde rum utan varning och att det inte fanns tid för konsultationer. Inga konsultationer hölls med de andra partierna heller. Bara då vi intervenerade för andra gången så konsulterade vi kineserna, medan Crustjov, Malenkov och Molotov åkte till Rumänien och Tjeckoslovakien">>, sade han. <<"Hur fanns det tid att konsultera Tito över avtalet med Kadar medan vi inte blev informerade om någonting">>, frågade jag. <<"Vi konsulterade inte Tito heller beträffande Kadar">>, sade han. <<"Vi sade helt enkelt åt honom att det inte längre fanns plats för Nagys regering">>. <<"Detta härrör ur principer" >>, fortsatte jag, <<"det är nödvändigt att hålla konsultationer men dessa har inte hållits. Det konsultativa politiska rådet i Warsawa pakten till exempel har inte mötts på ett år">>. <<"Ett möte har planerats i januari medan det i dessa dagar så kan varje dags försening orsaka stor blodsutgjutelse">>, svarade han.

Bland många andra saker som jag tog upp var att uttrycket som nu användes: det kriminella Rakosi-Gerö gänget förvånade oss och vi trodde inte att detta hjälpte till i enandet av de ungerska kommunisterna. <<"Rakosis misstag skapade en allvarlig situation och missnöje hos folket och kommunisterna">>, sade Suslov. Vi bad honom att tala om mer konkret om Rakosis och Gerös misstag och Suslov räkande upp ett antal viktiga saker i vilka han lade skulden på den för allt vad som hade hänt. Vi krävde ett konkret exempel och han berättade för oss: <<"Till exempel frågan om Rajk som beskrevs som en spion utan något dokumenterat bevis">>. <<"Diskuterades dessa saker med Rakosi? Gav han något råd, frågade jag">>? <<"Rakosi accepterade inte råd">>, blev svaret.

Hur som helst så hade vi motsatta åsikter gentemot Suslov om attityden mot Gomulka och hans åsikter. <<"Gomulka avsatte kommunisterna, de gamla lojala ledarna och officerarna och ersatte dem med andra, vilka hade dömts av proletariatets diktatur">>, sade jag till Suslov. <<"Han litar på de han känner">>, sade Suslov. <<"Gomulka måste ges tid sedan kan vi döma honom">>. <<"Men hans åsikter och aktiviteter kan bedömas mycket bra idag redan">>, protesterade jag. <<"Hur kan du förklara de anti-sovjetiska paroller som han använde då han kom till makten">>?

Suslov rynkade på ögonbrynen och sade kvickt: <<"Det var inte Gomulka som gjorde dessa saker och nu stoppar han dem">>. <<"Men vad säger ni om hans ståndpunkter och uttalanden om kyrkan till exempel">>? Suslov gick in i en lång förklaring, argumenterade att detta var taktik inför valet, att Gomulka hade intagit korrekta ståndpunkter gentemot Sovjetunionen, det socialistiska lägret etc. etc. Vi skildes och fortfarande med vitt skilda åsikter. Samma dag så höll vi officiella samtal med Crustjov, Suslov och Ponomaryov. Jag öppnade diskussionen med att presentera vårt partis ståndpunkter beträffande händelserna i Ungern och Polen såväl som beträffande relationerna med Jugoslavien.

Redan från början sade jag: <<"Vår delegation vill uttrycka vårt partis centralkommites ståndpunkter även fastän vi i ett antal ämnen har meningskiljaktigheter med det sovjetiska ledarskapet. Dessa åsikter antingen trevliga eller inte">>, fortsatte jag,<<" så skall vi framställa dem öppet som marxistleninister och diskutera på ett kamratligt sätt antingen ni har rätt eller inte, så måste vi bli övertygade varför">>. Beträffande Ungern, så betonade jag åter en gång bristen på information och att konsultationer i detta smärtfyllda problem i det socialistiska lägret. <<"Vi tycker att det konsultativa politiska rådet i Warsawa pakten skulle ha kallats samman i den situationen">>, sade jag. <<"Vid ett sådant tillfälle är konsultationer nödvändiga för att koordinera aktioner och ståndpunkter. Detta skulle demonstrera vår styrka och enighet">>.

jag fortsatte med det Ungerska problemet och framförde till dem våra intryck om det ungerska partiet, Rakosi och Gerö. Här betonade jag speciellt den bedömning som Kadar gjorde av dem, genom att kalla dem för ett "kriminellt gäng" vilket förvånade oss. Ur vår synpunkt så var Rakosis och Gerös misstag inte av sådan art att de förtjänade en sådan beskrivning. Med hänvisning till misstag med Ungerns ekonomiska utveckling, så var inte vi medvetna om att Ungern var i en sådan allvarlig situation att den skulle rättfärdiga massornas revolt. Här instämde sovjetfolket med vår åsikt och erkände att den ekonomiska situationen inte var så allvarlig. Jag fortsatte att tala om våra ståndpunkter mot Nagy, Kadar etc. Angående Kadar så uttryckte jag missförtroende från vårt parti mot honom och lade till att vår åsikt var mycket välbetänkt. Med anledning av händelserna i Ungern så underströk jag de jugoslaviska revisionisternas roll och uttryckte ogillande från Arbetes parti i Albanien över att Tito hade placerats i rollen som skiljedomare beträffande dessa händelser.

Med anledning av relationerna med Jugoslavien, efter att ha återgett historien om problemen, som det blev bestämt i politbyrån, så förklarade jag andemeningen: <<"jugoslaverna har utfört fientlig aktivitet mot vårt parti och vårt land under en lång tid och de fortsätter att göra detta. Vi anser att de jugoslaviska ledarna är anti-marxister och tillsammans med agenterna för den amerikanska imperialismen är de, de huvudsakliga inspiratörerna till händelserna i Ungern. Våra relationer med Jugoslavien borde normaliseras på ett marxistleninistiskt sätt utan att göra några eftergifter, sådana som har gjorts. Albanska Arbetets parti anser inte att Sovjetunionen ska fullfölja begäran om vapen som jugoslaverna har gjort genom Gosniak. Vi för vår del kommer att upprätthålla enbart stats och handelsrelationer, men kommer inte att upprätthålla partirelationer med jugoslaverna">>. Särskilt i namn av vårt partis centralkommite, så uttryckte jag att Crustjovs besök i Belgrad 1955 inte skulle ha genoförts utan att konsultera systerpartierna och inte utan att kalla ihop Informationsbyråm som hade fördömt Tito som en anti-marxist.

Efter att jag hade talat, så tog Nikita Crustjov till orda och började berätta för oss hur han hade kritiserat de jugoslaviska ledarna över deras ståndpunkter gentemot vårt parti och land. Crustjov poserade som om han gillade och stödde våra ståndpunkter och åsikter men undgick inte att kritisera oss och att ge oss "råd". Sålunda då han talade om min artikel som publicerades i Pravda, sade han: <<"Tito Blev rasande över din artikel. I presidiet så tänkte vi ta bort en betydande del av den men du hade sagt att inget fick ändras i den och vi publicerade den som den var. Nåväl, artikeln kunde ha skrivits i en annan form">>.

Med anledning av händelserna i Ungern och Polen så sjöng Crustjov sin gamla sång och frånsett andra saker så "instruerade" han oss att Kadar och Gomulka måste stödjas. <<"Gomulka är i en svår situation därför att reaktionen har mobiliserat sig själv. de saker som skrivs i pressen är inte centralkommitens åsikter utan åsikten hos någon som opponerar mot Gomulka. Situationen där har gradvis stabiliserats. Nu kommer valen som ska hållas i Polen att bli viktiga. Det är därför som vi måste stödja Gomulka. Till slut, Zhou Enlai ska åka till Polen och det kommer att stärka Gomulkas positioner mycket. Vi tyckte att det skulle vara bättre om kineserna talade och inte vi, därför att reaktionen har mobiliserat sig emot oss">>.

Och Zhou Enlai åkte till Polen enligt överenskommelse med Crustjov och till hans hjälp. Sedan rådde oss Crustjov att behålla vårt lugn med Jugoslaverna och poserande som en stor politiker berättade han om åsiktsskillnader hos de jugoslaviska ledarna. Till slut i sitt tal, försökte Crustjov att förbättra atmosfären genom att lova att studera våra ekonomiska krav och hjälpa oss. Så slutade dessa samtal i vilka vi lade fram våra ståndpunkter och de sovjetiska ledarna försökte undvika något ansvar för vad som hade inträffat. Så slutade diskussionen om detta tragiska, historiska blad hos det ungerska och polska folket. Kontrarevolutionen var undertryckt, här med sovjetiska tanks, där med polska tanks men den var undertryckt av fiender till revolutionen. Nåväl, djävligheterna och tragedin hade inte slutat. Bara en kuliss som drogs ner bakom vilken Kadar, Gomulka och Crustjov fortsatte sina brott fram till dess de fullständigt fullbordade sitt förräderi genom att återinföra kapitalismen.

Till första sidan

---